Sven Persson

Hej alla diggare!!!

Bakom rådhuset står ett ganska märkligt träd. Ett näsduksträd! Har ni hört talas om det?

Det veteskapliga namnet är Davidia invulcrata. David var en fransk munk och naturforskare som levde i KIna 1862 - 1873. Det var han som upptäckte detta märkliga träd. Jag har hört att han även upptäckte jättepandan, men det vet jag inte om det är sant.Invucrata har med de vita bladen att göra. De vita bladen är inga blomblad utan ett slags höljen.

Hur som helst trädet är mycket vacket den lilla tid som det är i sin prakt. Jag ser att folk vallfärdar dit för att uppleva något extra.

Det lär finnas ett träd i Alnarpsparken och troligtvis några till här längst ner i söder.

Nu får ni titta själva.

Morsning!!!

Hej igen!!

Just idag har det varit ganska kyligt.

Tack vare det varma vädret som varit har rapsblommningen kommit igång på allvar.

Det är inte så länge sen som jag berättade om den första rapsblomman. Nu är de legio.

Skåne är väl väldigt fint.

Passa på och njut. Snart är de vackra färgerna förbi!!!!

Kören sjunger vårsånger



Ute vid halvmånen kämpar vintergreven och sommargreven


I går var det ett strålande vårväder. Det var helt perfekt.

Vi hade samlats med många andra för att höra de härliga vårsångerna sjungas. Skaran var väl inte så stor som brukligt, men det berodde på att många hade gått direkt till stranden för att njuta av det ljuvliga vädret.

Från Rådhustorget tog vi oss till halvmånen, platsen där majbrasan skulle tändas. Men i år rådde eldningsförbud. Det fanns inte ens någon hög av  grenar och kvistar, men man var väl rädd att någon skulle tända på av okynne.

Hur som helst. Kören sjöng ytterligare några vårsånger.

Sedan började den traditionella kampen mellan vintergreven och sommargreven. Och som alltid förut segrade sommargreven och allt var frid och fröjd.

Det hela avslutades med att Joakim Bengtsson, som är vår senaste kändis från Antikrundan, höll talet till våren. Till skillnad från många tidigare tal var det kort och kärnfullt.

Vi drog oss tillbaka för att njuta av kulinariska anrättningar. En underbar vårkväll var tillända!!!

Morsning allesammans!!!

Hustru Persson och jag tog bilen för att titta lite på fåglar i Ottarpstrakten. Och vi fick se årets första bruna kärrhök sväva över vassarna.

Men dagens händelse blev något helt annat. När vi passerat Säby kyrka fick jag plötsligt se att det var något som sprang över fälten.

Någon mikrosekund senare ropade jag: "Titta där springer ett vildsvin". Vi försökter ta ett foto!! Sagt och  gjort. Vi körde till vägrenen och hustru Persson tog ett kort innefrån bilen. Och se kamran ljuger inte.

Så vitt jag vet var det första gången jag sett ett vildsvin ute i naturen, även om miljön var lite ovanlig.

Det får räcka för den här gången!!!!

De japanska körsbärsträden blommar



Bofinken har hittat en konkurrent i min backspegel



Akademiledamoten Jesper Svenbro inviger konstverket "Två personligheter"



Svenbro och konstnären Carl Fredrik Reuterswärd


Mossning allihopa!!

Nu är det vår och allt sprudlar av liv. Blomningen har kommit igång. På kasernplan prunkar de japanska körsbärsträden i de skönaste färger. De är vackra men deras tid är kort så det gäller att njuta medan tid är.

I häromdagen såg jag den första rapsblomman. Om en vecka eller två är nog alla fält gula.

Vi tog en tur ut till kyrkogården. Där var det en bofink som började attackera en bilspegel. Han hade fått syn på en rival och denne skulle till varje pris bekämpas.

Vid stadshuset var det invigning av ett konstverk kallat "Två personligheter". Det var utfört av den kände konstnären Carl Fredrik Reuterswärd, han med pistolen med knut på pipan ni vet. De två personligheterna var de båda arkitekterna som ritat Landskrona stadshus Sten Samuelsson och Inge Stoltz.

Jesper Svenbro, landskronaättling och akademiledamot invigde konstverket. I sitt tal talade han om det grekiska tvåtalet men det blev så komplicerat att jag inte hängde med. Men det var säkert mycket vist.

Vad mer? Jo igår var det också malariadagen. Det finns ju dagar för allting nuförtiden. Jag tänkte på när jag badade i svett då jag insjuknat i hjärnmalaria långt borta i Västafrika. Men det är, som Kipling sa, en helt annan historia.

Nu skall jag ut och lapa mer vårsol!!!

Hej alla diggare!!

I går var det världsbokens dag och jag var och var och lyssnade på Göran Hägg. Alltid lär man sig något.

Han talade vist om mångt och mycket, men det jag fick med mig hem var något helt annat än vad jag hade väntat mig.

Visste ni att det där med att sitta tyst och läsa en bok var något ganska nytt.

Under hela antiken och medeltiden ja ända fram till 1800-talet lästes all text högt. Man kunde helt enkelt inte läsa tyst.

Böcker skevs inte för att läsas tyst utan för att läsas högt - för att reciteras.

I våra dagar råder det tystnad i bibliotekens lässalar medan de i gamla dagar var bullriga ställen där man försökte överrösta varandra för att höra vad man läste.

Ja, det låter märkligt, men t.o.m. i klostren var munkarna förbjudna att ha med sig böcker i sängen när de gick och la sig så att de inte skulle störa sina bröder när de läste högt för tyst kunde de inte läsa.

Det berättas att det under antiken fanns enstaka som kunde läsa tyst. Det ansågs mycket märkligt och man trodde att det var en speciell gudagåva. Det hände också att sådanda visades upp på cirkus.

Ja, märkliga är Herrens vägar!!

Nu sätter jag punkt.

Vi hälsas välkomna av Michael Fröhlich



En av Frankens mest kända Steilhang



Påskdekorationer


Hejsan alla diggare!!

Nu har vi varit i Franken på vinresa.

Ni vet väl var Franken ligger?

Jo i norra Bayern. Det är ett av Tysklands elva vinområden, men för oss svenskar är det inte lika känt som Rhen och Mosel, men ack så goda viner där finns.

Vi åkte med buss hela vägen. Som en mjukstart hade vi ett par vinprovningar på bussen. Vi fick bl a några toppenviner från de ställen som vi skulle besöka.

Det skulle bli mera. Både goda viner och dito mat.

Våren hade kommit lite längre än hemma i Svedala och vädret var toppen så det fanns ingen anledningen att klaga.

I Franken odlar man främst vita viner. Det finns många druvor, men det var framförallt Silvaner som är den mest berömda vita druvan, som ger mycket goda viner. Men även Müller-Thurgau och Riesling gläder en vinälskare.

På den röda sidan var det framförallt Spätburgunder som användes. Det är den druvan som fransmännen kallar Pinot Noir, så nu vet Ni det.

Vinerna tappas på en speciell flaska, Bocksbeutel, som är grön, rund och platt.

Tyvärr finns det inte så många frankenviner på systembolaget, varför vet jag inte. Förr i tiden drack man något som hette Steinwein och det kom från en stor vingård som hette just "Stein".

Påsken närmade sig och vi såg flera storartade äggdekorationer ute i städerna. Oftast i anslutning till brunnar.

Allt gick bra. Vi anträde hemresan. Efter knappt en timme fick vi haveri på bussen. Det blev till att ringa SOS och det resulterade i att vi fick en ny buss efter åtta timmars väntan. Men stämningen var god så allt gick bra.

Vi kom hem fyra på morgonen.

En trevlig och minnesrik resa var till ända.

I går ringde de från biblioteket till hustru Persson:

" Vi har en amerikanare här som söker sina rötter i Landskrona. Kan inte Du komma och hjälpa honom? Vi klarar inte av det själva".

Sagt och gjort, vi gick båda till biblioteket. Vi mötte en väldigt trevlig ung man, som var på tillfälligt besök i Sverige.

Efter en del prat beslöt vi att gå hem till oss där vi hade bättre möjligheter att hjälpa honom.

Väl hemma gick vi igenom det han redan visste. Då visade det sig att hans morfars far, som emigerat till USA, var son till en möllare i Landskrona i hans första äktenskap. Hans hustru hade dött i helt unga år och möllaren hade gift om sig med en Engela Johanna Gemzell, alltså en släkting till hustru Persson.

Det är helt sanslöst! Det dimper ner en person från Amerika. En på biblioteket råkar känna hustru Persson och ringer henne och sen visar det sig att de är släkt eller åtminstone släkt i släkt  med varandra. Ja, outgrundliga är herrens vägar!!!

Jag visade honom möllan där hans anfader hade jobbat och vi lovade varandra "to keep in touch".

Så är det - plötsligt bara händer det!!!

So long!!!

Landskrona stadsvapen



Lennart Söderberg stadfäster att Landskrona åter blivit stad



Vårblommorna får symbolisera vårdagjämningen

Om fyra år skall Landskrona fira 600årsjubileum.

Det är en stor sak för vår lilla stad, för stad är den numera. I dag var det stort pådrag på Rådhustorget för att uppmärksamma detta. Vid denna tid 1413 fick orten stadsrättigheter och namnet Landskrona - landets krona. Tidigare hette den Södra Säby och var bara en liten by. Detta namn fanns angivet från en dansk jordebok från 1200-talet.

Som sagt flaggade man med stadens vapen, som funnits sedan 1600-talet. Vidare bjöd man på stadens medborgare på våfflor, men kön var så lång att jag gav upp redan på ett tidigt stadium. En av kommunens starka män, Lennart Söderberg, kungjorde att Landskrona nu blivit stad igen. Han lämnade en del historiska data och vi slutade med att hurra ett trefaldigt leve med anledning av stadens danska tid följt av ett fyrfaldigt leve som syftade på svenska tiden.

Samtidigt startade han ett tidur som anger  hur många dagar, timmar och minuter det var kvar till 600-årsjubileet. Det skall placeras på olika platser i staden fram till 2013.

Idag är det också vårdagjämningen. Jag tyckte faktiskt att det var vår i luften när jag var ute och tittade på vårfåglar.  Gråhakedoppningen hade anlänt och det var extra roligt.

Nu sätter jag punkt.

 

Gulhuvad Amazon


Hej alla diggare!!!

Häromdan var hustru Persson och jag ute och förbättrade konditionen. Vi tog vägen nerför Hilleshögs dalar och kom ner mot havet vid Rustningshamnen.

Här har jag en kompis som har papegojor, sa hustru. Låt oss ringa på!

Vi blev väl mottagna och fick följa med till voljären. Även om jag varit fågelskådare i många år så vet jag inte så mycket om papegojor.

Vi fick först hälsa på Nisse som just hade blivit pappa. Nisse var en grå Jacko. Vår värdinna berättade om Nisses kärleksliv. Det är tydligen mycket svårt att hitta en lämplig partner som man vill föröka världen med. Hon hade provat med sex hannar innan det passade, sen gick det bra.

I nästa del av voljären fanns ett par gulhuvade amazonpapegojor. Vi hade visserligen varit i Amazonas, men dem hade vi inte sett. De levde i en annan del av Amazonas, inne i Brasilien.

I den tredje och sista delen fanns ett par ädelpapegojor, som lever på Nya Guinea och de där trakterna. Jag såg bara honan och hon var  väligt fin.

Det var väldigt kul att se dessa fåglar, men det vat minst lika roligt att möta en person som så hängivet ägnade sig åt dessa djur.

Det var inte lätt att plåta dem för de satt inne i voljären. Ett bra tips är att gå in på Googles och sedan skriva namnet på arten och sen klicka på bilder.

Hej! Vi hörs!!

Hej allihopa!

Det har varit skralt med bloggandet den sista månaden. Men så kan det bli ibland.

Mycket har hänt. Jag har fyllt år - inte hundra men inte så långt därifrån. Vi var uppe hos Annika strax innan det skedde. Det avfirades med ett besök på Kinarestaurangen i Mora. Förresten tack för alla trevliga vykort och andra hälsningar.

Sen var vi på besök hos Sven och Gunilla uppe i Varberg. Trevligt och välfyllda fat och skålar som vanligt. Därefter for vi Rea i Växjö, där vi tände ett ljus på svåger Nisses grav. Det är ett år sen han gick bort.

Jag läste på besöksfrekvens på bloggen och såg till mig glädje att jag haft ett flertag läsare så sent för några dagar sedan. Det gläder ett gammalt bloggarhjärta.

Våren är på gång. Det har redan kommit en massa vårfåglar. Jag har sett både lärka och stare för att inte tala on gravand och tofsvipa och även någon enstaka trana har passerat min sydliga metropol.

Läste att Guinea-Bissaus president hade blivit skjuten. Han var president redan när vi var där nere 1992-94. Han  var inte särskilt populär så vitt jag minns, men han var inte särskilt extrem. Kommer ihåg att jag var med vid invigning av ett skogsprojekt. Vid lunchen kom jag att sitta ganska nära honom. Han begärde in ett stort glas whisky, som han svepte före maten. Frid över han minne.

Det blev litet blandad kompott. Skall försöka lägga in några bilder i fortsättningen och att bli lite mer strukturerad.

Sätter punkt för den här gången. Ha det!!!!

Morsning!

Jag brukar nästan aldrig titta på serier på TV.

Men idag skulle det börja en ny TV-serie som hette Stormen.

Eftersom jag gillar både Moma Malm och Ingvar Hirdwall så beslutade jag mig för att ge dem en chans. Jag tänkte på Den tatuerade änkan och han som ville bjuda Beck på en stänkare.

Det hela utvecklade sig till en väldigt dramatisk historia. När det gamla paret körde hem från apoteket råkar de ut för en fasansfull storm. Träd faller framför och bakom bilen och de sitter hopplöst fast i skogen. Efter ett tag inser de sin belägenhet. De börjar tvivla på att de skall komma ur det hela med livet i behåll, hjälplösa som de är. Då tar Ulla (Mona) fram en gammal konjaksflaska som  legat i bilen sedan många år. För att få ut det sista goda av livet börjar de halsa direkt ur flaskan.

Jag tycker det var väldigt fint. Så kan man nog göra i ett trängt läge.

Jag kom att tänka på en sak som hände mig och hustru Persson och våra barn en gång på 1970-talet. Det var nyårsafton. Vi hade färdats med bil genom Sarangeti nationalpark i Tanzania och sett dessa oändliga mängder med vilt som fanns ute på savannen. Vi hade bokat plats på en lodge där vi tänkte fira nyår. Det hörde till saken att det hade regnat uppe i bergen. När vi närmade oss platsen kom vi fram till det som brukar vara en liten bäck. På grund av regnet var det nu en bred flod på ca 100 meter. Det var helt omöjligt att passera. Några folkvagnsbussar försökte men fastnade mitt ute i strömfåran. Det var bara till att stanna. Vi fick övernatta i bilen. Det blev snart jättevarmt. Öppnade vi fönstren blev hela bilen fylld med mygg på nolltid. Tiden gick sakta, sakta.

Vid midnatt, på nyårsnatten var stämningen minst sagt låg.

Då knackade det på bilrutan. Det visade sig vara en österrikisk ambassadtjänsteman som liksom vi hade fastnat. Han hade med sig en flaska konjak. Han sa: " Jag tycker det skulle passa att höja stämningen lite grann. Vad säger ni om ett glas konjak så här på nyårsnatten"?

Vi sa inte nej utan tackade och drack nyårsskål. Trots att det varit botten så tyckte vi att det blev väldigt fint.

En upplevelse som etsat sig fast i minnet.

Nu skall det bli spännade och se hur det går för det gamla paret.

God natt!!!

Julen är nu definitivt slut.

Man har kunnat följa alla faser. Folk har trängts med varandra för att köpa gran. Allt jobbet med att klä den. Själva julfirandet.

Och så har tiden rullat på. Det har blivit nyår, Knut och Felix.

Och så har det slutgiliga beslutet fattats, Nu måste julgranen ut. Jag är så less på den att jag inte vill se den!!!!

Hur man sen gör kan variera. Jag vill bara visa ett alternativ från Landskrona.

Ganska smart. Det blev ett om inte värdigt så i alla fall spektakulärt slut för en tillfällig familjemedlem.

Nu är allt som vanligt. Julen är slut. Obama har fått ett jobb. Det är bara till att ge järnet.

Vi hörs amigos!!!

Hej igen!

Det blir visst långt mellan bloggarna, men nu ska det bli bättring.

I Landskronaposten kan man dagligen läsa saker av intresse som hände för ett antal år sedan. Det kan vara för 10, 25 eller 138 år sedan. Tycker det är lite kul att läsa. En del kommer man i håg andra inte.

När jag gick i femte klass i skolan ville jag fortsätta på realen i Tomelilla, men det tyckte far var helt onödigt. " Du behövs här på gården så det får vara så", sa han och så fick det bli.

När jag slutat skolan tyckte jag att det skulle nog inte vara så dumt att lära sig lite mer. Lantmannaskola skulle nog inte vara så dumt. Jag rådfrågade Albert, som var en äldre kusin. "Ja, lantmanna e bra, jävligt bra", sa han. "Du kan väl gå i Tomelilla". Tomelilla låg bara ett par mil bort, men jag ville ut i stora världen. Jag sökt till Osby och kom in.

Alltså för 60 år sedan gick jag på lantmannaskolan i Osby.

För mig var det en stor upplevelse. Jag hade knappt varit utanför socknen. Och jag var ung, inte mer än 18 och en av de yngsta i klassen. Och det var en stor klass. Vi var ca 60 elever.

Allt var nytt för mig. Här var det massor med teori. Jag kunde bara sådant som far hade lärt mig och det var bara praktiska saker. En modern bonde måste kunna mer. Jag fick lära mig olika vete-, korn- havre. och rågsorter. Hur de hade avlats fram och var de passade. Och samma gällde andra gröder. Jag fick lära mig om olika gödselmedel och hur de fungerade. Allt var nytt. Bokföring och geologi. Massor med olika stenar kunde jag skilja på efter ett tag och jag kände mig mycket duktig. Rättskrivningsövningar hade vi. Lärde mig hur man stavar till spilkum. Hade aldrig hört talas om det tidigare. Räkning var ett annat viktigt ämne. Efter ett tag fick jag vara med i en lite svårare kurs - fick lära mig räkna med x. Det Du!!  Detta och mycket mera, Jag gick vinterkursen, fortsatte sedan med fortsättningskursen. Fick lära mig ännu mer. Lantbruksmaskiner var viktigt att kunna även om de ej var så avancerade på den tiden. På sommaren samlade vi växter, pressade och stoppade in dem i ett herbarium, som vi sedan fick prov på. Ju fler växter vi kunde desto större chans hade vi till ett bra betyg. Ovanpå alltihopa gick vi en kurs för blivande kontrollassistenter dvs sådana som provade mjölken ute på gårdarna.

Undervisningen var ganska speciell. Lärarna dikterade och vi fick skriva ner vad de sade. Vi hade inga läroböcker. Jo några hade vi, men det var anteckningarna som var det viktiga. En del tyckte det var alltför orationellt, men det var det nog inte. För att det inte skulle bli för mycket att skriva hade läraren komprimerat det så att det var det allra viktigaste som vi fick skiva ner. Det blev ett koncentrat och ett värdefullt sådant.

En fin sak var att i anslutning till lantmannaskolan fanns en lanthushållsskola och där fanns massor med unga tjejer. De flesta av dem var uppvuxna på landet och hade i mångt och mycket samma värderingar som vi pojkar, vilket gjorde att det var lätt att etablera vettiga kontakter.

Rektor Arwfedsson var sträng. Han tillät inte några olovliga krumsprång. Vi fick noggranna instruktioner om hur man skulle uppföra sig när man var ute och gick med en flicka. Att hålla henne runt livet var strängt förbjudet. Att gå på allmän dans var förbjudet. Den enda dans som var tillåten var de som SLU (Svensk Lantbruksungdom) ordnade och de var inte vanliga.

Däremot hade vi ringlekar. Vi dansade ringlekar så hela det gamla skolhuset hoppade. Som tur var höll kåken. Och rektorn satte de unge lärarana att leda lekarna. Det verkade som om de gillade läget. Det var väl lugnast så. Efter ringlekarna brukade det bli lite promenader av mera privat natur. När man kom en bit från skolan glömdes rektorns förmaningar lätt bort.

Det här året var nog det mest berikande jag upplevt under hela mitt liv. Allt var så nytt för mig. Jag tyckte jag lärde mig oändligt mycket, men det berodde mycket på utgångsläget.

Nu är det nog bäst att sluta med 40-talets eskapader för den här gången. Morsning!!!

Hej på er allihopa och gott nytt år. Hoppas ni inte farit allt för illa av julmaten och dito spriten.

Såg till min förtjusning att vi faktiskt hade kvar två flaskor vin till trettonhelgen. Inte illa men lite överraskande.

Det finns en massa saker som man inte känner till. Det har jag konstaterat allt för många gånger. Men man lär sig alltid lite nytt varje dag.

Vet ni förresten vad kloasong är för någonting. Jaså inte. Jag kom i kontakt med ordet härom dagen.

En av våra hyresgäster håller på och bygger om lite grann. Jag var nere och prata med snickaren som höll på med att plocka ner en gammal vägg.

Ja, det här är gammal fin isolering, sa han.  Bräder på skrå och sedan en matta med vass, som man sedan putsat med murbruk. Så gjorde man förr i tiden, men nu är det nästan bortglömt. Vet Du vad det kallas. Nä!! Det kallas kloasong. Det vet alla gamla snickare.

Det är ganska fantastiskt. Ett uttryck som var vanligt för 100 år sedan är nu nästan bortglömt. Jag kollade i SAOL. Det var faktiskt med  som kloasongvägg. Jag får väl titta på google också. Där fick jag nio träffar. Det var inte mycket. Det brukar vara miljoner.

Jag tycker det är lite kul med ord. Hoppas ni tycker det samma. Har ni kommit i kontakt med ordet så hör gärna av er.

Nu sätter jag punkt för den här gången!!!

I går skröt jag med det fina vädret, men det skulle jag nog inte ha gjort.

I dag var det grått och jäkligt så vi fick inställa vår planerade långpromenad på Järavallen.

Det är klart att man kunde ha klätt sig lite extra varmt, men så har vi det där med minsta motståndets lag.

Hur som helst det blev en innesittardag.

För att få lite mera ljus i stugan gladde vi tomten och oss själva med att tända några ljus.

Tomten är vi lite extra måna om. Vi fick den i lysningspresent 1961.

Dagen blev hursomhelst ganska så fin.

Och vi har ju både På spåret och Selma kvar.

Hej så länge!!!!!!

Lite fågelskådning




Vyer över sundet


God fortsättning på julen.

Efter all den goda julmaten behöver man röra på sig för att känna sig fit for fight.

Väderprognoserna hade mest lovat mulet och tråkigt väder, men det gällde tydligen inte här.

Bloggaren och hustru Persson tog sig en skön promenad söder om Erikstorp längst stranden ner mot Hildesborgshållet.

Det var strålande väder och hustru passade på och tog några bilder som vi bifogar.

Inget säskilt att berätta förutom ett allmänt välbefinnade.

Jula på!!!

I dag skriver vi den 24 december. Det är julafton.

Jag vill tacka mina lilla, men trogna läsekrets för det här året.

Samtidigt vill jag också passa på att önska Eder en God och Fröjdefull Jul.

Nu är det snart tid för Kalle Anka och jag säger hej till nästa gång.

I dag  åkte vi och hälsade på min syster Ester.

Ester är min äldsta nu levande syster. Till våren fyller hon 92.

Jag hade en annan syster, som var ännu äldre men hon lämnade denna jämmerdal för några år sedan en bra bit över 90.

Ester hör lite dåligt, men är fullständigt klar. Läser tidningar utan glasögon och är väl tidsorienterad. Sköter själv sitt hushåll, lagar all mat själv.

Ja, det är lite tradigt, säger hon, för alla mina vänner är döda nu och jag har inte många att umgås med.  Men man har ju vant sig. Min man gick ju bort för 51 år sedan.

Vad gör Du, frågade jag. Handarbetar Du? Nä, jag vet inte varför jag skulle göra det. Att samla på hög, när man redan har för mycket med gamla bonader.

Jag tittar på TV, men programmen är ju så dåliga att det är inte mycket att titta på. Det får bli postkodmiljonären och bonde söker fru. Det är inte mycket, men alltid något.

Vi fick tårta, bullar och pepparkakor och framförallt en pratstund om gamla tider.

Hur var julen när Du var liten? fråga jag. Ja, jag minns att far tog in en enebuske när det var jul. Julklappar var det inte tal om. När fröken i skolan frågade vad vi fått i julklapp så visste jag inte vad jag skulle svara. Så var livet på 20-talet. Kanske inte hos alla, men hos oss.

Ja, tiderna har ändrats. Vad som var vardag för 70 eller 80 år sedan kan inte dagens ungdomar föreställa sig. När jag var liten hade vi ingen el, ingen radio ej heller någon TV.  Utvecklingen har varit enorm. Dagens ungdom tror nog att allt varit som det är nu. Ett liv utan mobil och sms kan väl knappats vara värt att leva.

Man blir lätt nostalgisk, men jag tror inte att jag skulle vilja tillbaka till de gamla tiderna. Var tid har sin charm. Det gäller att leva i nutiden  och utnyttja dess möjligheter.

Nu tackar jag för mig för den här gången.

När man är pensionär och lite äldre har man fullt upp med att göra ingenting.

Hustru Persson frågade om jag bloggat om Lucia. Nä, det hade jag naturligtvis inte hunnit med.

Hursomhelst tog jag en bild av vårt eget lilla luciagäng uppställda på en bricka.

Jag tänkte dela med mig lite av den trevnad som de spred.

Mer blir det inte den här gången!!!