Sven Persson

I dag  åkte vi och hälsade på min syster Ester.

Ester är min äldsta nu levande syster. Till våren fyller hon 92.

Jag hade en annan syster, som var ännu äldre men hon lämnade denna jämmerdal för några år sedan en bra bit över 90.

Ester hör lite dåligt, men är fullständigt klar. Läser tidningar utan glasögon och är väl tidsorienterad. Sköter själv sitt hushåll, lagar all mat själv.

Ja, det är lite tradigt, säger hon, för alla mina vänner är döda nu och jag har inte många att umgås med.  Men man har ju vant sig. Min man gick ju bort för 51 år sedan.

Vad gör Du, frågade jag. Handarbetar Du? Nä, jag vet inte varför jag skulle göra det. Att samla på hög, när man redan har för mycket med gamla bonader.

Jag tittar på TV, men programmen är ju så dåliga att det är inte mycket att titta på. Det får bli postkodmiljonären och bonde söker fru. Det är inte mycket, men alltid något.

Vi fick tårta, bullar och pepparkakor och framförallt en pratstund om gamla tider.

Hur var julen när Du var liten? fråga jag. Ja, jag minns att far tog in en enebuske när det var jul. Julklappar var det inte tal om. När fröken i skolan frågade vad vi fått i julklapp så visste jag inte vad jag skulle svara. Så var livet på 20-talet. Kanske inte hos alla, men hos oss.

Ja, tiderna har ändrats. Vad som var vardag för 70 eller 80 år sedan kan inte dagens ungdomar föreställa sig. När jag var liten hade vi ingen el, ingen radio ej heller någon TV.  Utvecklingen har varit enorm. Dagens ungdom tror nog att allt varit som det är nu. Ett liv utan mobil och sms kan väl knappats vara värt att leva.

Man blir lätt nostalgisk, men jag tror inte att jag skulle vilja tillbaka till de gamla tiderna. Var tid har sin charm. Det gäller att leva i nutiden  och utnyttja dess möjligheter.

Nu tackar jag för mig för den här gången.