Sven Persson

Hejsan alla diggare av min blogg. Nu är jag tillbaka igen. Problemet är att jag inte vet vad jag skall skiva om.

Just nu är jag ensam hemma. Hustru har åkt till Dalarna för att hämta Linus, vårt barnbarn. Vi skall nämligen åka till Barcelona tillsammans, något som vi alla har sett framemot ganska länge. I programmet ingår även en fotbollmatch. Toppen tycker LInus! Verkligen toppen!!
Barcelona fick en ordentlig upprustning i samband med OS 1992. Förut var den en ganska grå och lite tråkig stad. Kanske jag sa för mycket nu, men så säger många. Själv var jag i Barcelona 1958. Det enda jag minns just nu är las Ramblas och La  Familia Sagrada. Det skall bli kul att träffa dem igen.
Linus har valt spanska som andra språk i skolan. Han är väldigt spänd på att få pröva sina kunskaper. Det gäller mig också. Började läsa spanska redan på 50-talet, men det har mest legat på hobbyplanet. Men lite har man lärt sig genom åren, så det ska bli kul.

Som pensionär är livet inte lika inrutad som när man arbetade. Då var det jobb och sen semester. Nu har jag varit pensionär i 15 år. Jag har nästan glömt bort hur det var på jobbet.Som pensionär får man göra vad man vill, nästan. Många gör tyvärr nästan ingentng. Jag har träffat en del gubbar, som funnit pensionärslivet ganska frustrerande. Det var en i bastun som sa: fy fan för att vara pensionär. När man jobba hade man sina tider och sina polare. Nu har man ingenting. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Det är väl just det som är problemet. Det gäller att skaffa sig en eller flera hobbies. Har man det så är det inga problem. För min del fortsätter livet som vanligt fast på ett annat sätt. Det är som Hasse Alfredsson sa: Livet är som en påse, alldeles tomt om man inte fyller det med något.
Jag har kanske för många hobbies få att odla dem alla. Just nu är det lite inne med flyttfåglarna. Microbirdingen tar en del tid just nu. Har sett 100 fågelarter hitills i år här i Landskrona. Men än har jag inte hört göken. När den kommit blir det väl mer  småkryp och det är kul det också. I dag hade vi avslutning på latinkursen på Medborgarskolan i Lund. Tycker det låter lite extra när man säger att man läser latin i Lund. Men det är inte så avancerat. Vi är nästan färdiga med nybörjarboken. Det har tagit oss fyra terminer. Nästa termin skall vi börja lite smått med klassiska texter. Det ska bli kul.
Så ramlar dagarna på. När vi varit i Barcelona kommer målaren och skall måla om taket. Eftersom man är lite gårdskarl också får serva lite när det behövs.

Nu tror jag att slutar för den här gången. Borde kanske mata duvorna. Vi hörs om ett tag.

Det hela började med en gravsten som hade funnits på gamla begravningsplatsen här i Landskrona. Den var från början av 1800-talet och ganska så anfrätt av tidens tand. Man hade försökt tolka texten. Tydigt var att det handlade om en medlem av släkten Pripp. Man hojtade till och menade att man funnit stenen efter den som hade startat Pripps bryggeri.

Hustru Persson blev kontaktad för att bekräfta det gjorda antagandet. Hustru, som är en mycket noggrann person, kunde efter vissa efterforskningar konstatera att antagadet inte var rikitigt.

Sen följde ett facinerande arbete som jag kunde följa på nära håll. Olika böcker om Landskronas historia konsulterades. Andra arbeten som handlade om familjen Pripp inlånades. Boken om 100 årsjubléet av Pripps bryggeriets  verksamhet luslästes. Personer som hade gjort arbete om vissa Prippar kontaktades. Kyrkoböcker från Landskrona och andra platser från 17- och 1800-talet genomlästes i ett släktforskarhjälpmedel som heter Genline. Stadsarkivet i Stockholm kontaktades. Googles fick visa vad de visste i den här frågan. Gamla uggleboken fick bidraga på sitt sätt.

Det hela slutade med en ganska omfattande redogörelse över familjen Pripps levnadsöden både i Landskrona och annorstädes. Prippsen på gravstenen var inte bryggare, men väl stamfar till stockholmsgrenen av Pripps-släkten. Hans barn flyttade till Stockholm och blev apotekare och kryddkramhandlare om Ni vet vad det är. Det var många spännade historier man fick följa. Mannen på stenen hade en halvbror och dennes son startade Pripps bryggeri 1828.

Jag beundrar min hustru som kunde reda ut hela denna härva! Jag fick vara med lite på en kant och det gläder jag mig åt. Att ha en hobby som också  skapar specialkompetents är beundransvärt.

Nu måste jag lägga mig.

Här i Landskrona har man hållit på och ändrat på gatorna under en längre tid. Den stora infartsleden håller de på att bygga om. Gör den mycket smalare och dessutom har de klämt dit en rondell. Likaså ute mot Borstahusen. Kraftigt avsmalnade vägbitar med bumps som skall hindra trafiken.  Just nu håller de på utanför vårat hus i korsningen Storgatan och Norra Långgatan. De skall göra korsningen smalare. Körbanan skall inte bli bredare än att just stadsbussarna skall kunna passera. Allt för att få ner hastigheten.

Man hör folk klaga. Varför skall man krångla till allting och bara göra det besvärligare att köra i i stan?

Problemet är att folk kör för fort, alldeles för fort. I stan får man köra 50 km/h, men det bryr man sig inte om. De kör mycket fortare. I utkanterna har ungdomarna provat på street-racing med hastigheter kring 100 km/h. Riskerna för olyckor har naturligtvis ökat. Vissa korsningar har varit hårt drabbade som t. ex vår korsning som nu byggs om.  Alla dessa ombyggnader kostar naturligtvis pengar. De flesta av dessa utgifter är i stort sett onödiga. Och allt beror på att vi inte kan sköta oss.

Jag har roat mig lite med att kolla hur folk rättar sig efter gällande trafikregler inklusive parkeringsbestämmelser, inte minst på vår egen gata. Resultatet är beklämmande och under all kritik. En gång var det en som hade parkerat sin bil mitt framför vår stängda port. Som tur var var vi inte inne på gården, utan vi fick syn på det när vi skulle köra in. Jag fick tag på syndaren. Frågade honom lite vänligt om han tyckte det var att lämpligt sätt att parkera bilen på. Han sa inte så mycket, såg närmast ut som en fågelholk.

Summan av kardemumman är att det är vi själva som orsaken till att det finns alla dessa bestämmelser och förbud. Skärper vi oss inte blir det bara värre.

Jag kan berätta att  jag en gång jobbade på ett relativt nystartat projekt i Etiopien. Där fanns  praktiskt taget inga restriktioner över vad vi fick och inte fick göra. De litade helt på vårt omdöme. Det gällde både inhemska och oss svenskar. I början gick det väldigt bra. Men efterhand började en del utnyttja förtroendet. En del började förskingra, andra började tillskansa sig privata fördelar osv. Efterhand började ledningen dra åt skruvarna och det kom in det ena förbudet efter det andra. Efter tre år var det mesta förbjudet att göra utan ledningens medgivande. Vi fick inte själva köra projektets bilar, utan måste ha professional drivers. Vi fick inte handla själv, utan allt måste gå genom projektets inköpare. Vi upplevde att ett förbudssamhälle växte fram orsakat av att så många inte kunde leva upp till det förtroende, som var dem givit. Till slut tycktes det hela absurt. Vi hade en seminstation och en av tjurarna hade slitit sönder kedjan den var bunden i. Risken var stor att någon skulle skada sig. Jag begärde att skyndsammast få åka till Addis och införskaffa nya kedjor. Jag förklarade att det var akut och det handlade om livsfara. Jag fick nobben. Lämna in en ansökan så tar vi ställning när vi kan skicka någon inköpare. De var benhårda och det fick jag nöja mig med. Som tur var hände ingen olycka.

Jag säger det igen. Nog är människan en märklig varelse!

I går var vi på 80-årskalas hos Sven utanför  Varberg. Jag har känt Sven alltsedan vi började på  Hvilans folkhögskola år 1951. Vi följde varandra under studietiden;   folkhögskola, gymnasium, åren på lantbrukshögskolan. Det har snart gått 56 år sedan vi träffades första gången. Vi har hållit kontakten genom åren. Ibland har det blivit lite längre uppehåll pga att vi vistas på olika orter långt ifrån varandra, men när vi träffats har inte tidsuppehålet betytt någonting. Vi har fortsatt där vi slutade. Goda vänner glömmer aldrig bort varandra.

När vi kom dit på eftermiddagen ringde telefonen stup i kvarten. De började redan tidigt på morgonen, sa Sven. Det är jättetrevligt. Sen kom det fram skumpa och tilltugg.

Festmåltiden avåts i hemmet tillsammans med de närmaste vännerna. Det blev en fin kväll med god mat, rikligt med dricka och fin samvaro. Vi hurrade och hyllade jubilaren. Det var trevligt att se Sven så vital med glimten i ögat. Nu går han mot de nittio. Det blir nog inga problem.

Samtidigt fick vi meddelandet att en av våra årskurskamrater från Ultunatiden hade lämnat oss. Det kändes trist. Vi vet att vi börjar leva på övertid. Därför får vi tänka, som det står i den gamla studentsången:" Ja varje stund, ja var minut är dyrbar nu..."

Vi körde hem i dag, men vi for genom de indre delarna av Halland. Ett Halland dominerat  av mörk skog och små tegar. Det var kul att se den biten också. Vi stannade till i Femsjö och i Vrå. I Vrå (i Småland) ligger gamla släktingar begravda. Frid över deras minnen.

På kvällen kom vi hem. Vi gladde oss åt ha kunnat vara med och fira Svens födelsedag.

Vi kommer igen nästa gång.

Hejsan igen! I dag är det annandag påsk. Det var ganska dåligt väder i morse så vi var i valet och kvalet om vi skulle åka till Österlen. Vi kom fram till att om vi stanna hemma blev det nog bara ett enda långt degande. Så vi gav oss ut i småregnet.

Vi stannade till i Sjöbo och tog oss en titt i ortens konsthall som ligger mitt i samhället. Där föll vi för en förtjusande fjärilstavla. Det blv ingen affär men väl ett foto.

I Eljaröd tittade vi till mina gravar och planterade lite blommor samt tvättade gravstenarna. Det blev faktiskt riktigt bra.  Sen for vi till Brösarps berömda gästgivargård där vi åt en äkta skånsk äggakaga. Portionen var så rikligt tilltagen att vi knappt orkade med, men de vill väl inte att man skall gå hungrig från bordet.

Nästa anhalt var samlingsutställingen i Tjörnedala. Det mesta gjorde väl inget större intryck på oss, men vi hittade ett underbart glasarbete av Hanne Dreutler. (nedesta bilden). Tyvärr fick jag inte bilderna i rätt ordning pga att datorn inte ville samma som jag. OK.

Min släktning Sven-Åke Ekberg hade gjort ett fint svetskonstarbete. Storm-Per hette det och kostade multum.

Slutligen blev glada att se en helt underbar lampkrona av Jonas Rooth. Men så kostade den också över 60 papp.

Nu är vi hemma igen. Nu får vi försöka smälta vad vi sett. Men det skall väl inte vara någon större konst. Vi ses!!

Gripna av gårdagens konstrunda beslöt vi att i dag göra ännu en, fast i dag tänkte vi fara upp i nordvästskåne till Kullahalvön.
Birgitta var tänd på lite naiv konst som en starter. Vi for till Galleri Naiv som ligger vid Kulla Gunnarstorp. Många härliga tavlor. Det naiva stuket gör att man känner sig lite extra glad när man ser dem. Jag frågade lite försynt om det gick för sig att ta några bilder. Jajamensam, sa utställaren. Gärna det. Det är minsann inte ofta att folk frågar. Ett lite samprov. Varsågod.

Höganäs och Kullabygden förknippas ofta med keramik. Vi valde ut Claes Tell bland många. Det blev bara så. Jättefina saker. Birgitta föll för den Ostindiska krukan. Blir fin att sätta orkidéer i.

Färden gick vidare till Mölle by the sea. På Möllegården hittade vi en som var en riktig fåramålare. Ulla hette hon. Får i allt dock inte i kål. Det blev ett foto. Ni får själv gissa vilket.

Nu när vi sett  så mycket fint beslöt vi att sätta stopp för den här gången. Vi kör hem, fast vi tar vägen över Flinkmans café i Sireköpinge. Sagt och gjort. Så får det bli och så blev det. Jättegod morotskaka och kaffe som var ordentligt varmt. Sen kunde vi inte låta bli utan vi gick in och tittade på Katarinas keramikalster. Hon gör toppenfina keramikägg.  Har ni inte sett dem förut så titta på översta bilden.

Det blev en fin dag även om det småregnade hela tiden. Men efter regn följer solsken så det blir nog bra.

Det kommer en dag i morgon. Kanhända vi åker till Österlen. Vi får väl se. Hej så länge. Vi hörs!

När det är påsk finns här nere i Skåne flera konstrundor. För varje runda finns en samlingsutställning som visar ett alster av varje utställare. Här i Landskrona har vi en stor konsthall och här hade ronstrundan för Nordvästra Skåne samlat sina alster. Vi var där och tog god tid på oss. Det är verkligen skiftande kvatité på konsten, så får det väl också vara.

Sen tog vi bilen och körde till Frostavallen för att titta på ytterligare en samlingsutställning. Där hade varje utställare två alster. När man går där och tittar få man syn på en del saker som gärna skulle vilja se lite mer av. Vi föll för några tovade tavlor som hade gjort på något som hette Beckers gruva, som låg strax utanför Höör. Det var en familj som båda var konsnärer; den ene tovade den andre gjorde träskulpturer. Fina grejer.  Men vi föll för en brödlimpa i formav ett påskalamm som frun i huset hade bakat. Tog ett kort på den som jag bifogar så ni får se den. Tyckte det var lite extra.

Sen körde vi vidare till Axona Kursgård i Hörby. Det var så himla dåligt skyltat så det var omöjligt att lura ut var man skulle köra. Jag misstänkte att det är nog den gamla lantmannaskolan. Vi körde dit och det var rätt. Det var nästan ingen där. Inte så konstigt tycke vi. Information är väldigt viktigt. Skärpning. Där fanns också en hel del fint att titta på.

Men nu sved det i kaffetarmen. Vi åkt till Östra Sallerups kulturhus och Café. Där fick vi gott kaffe och massor med kakor. Sen tyckte vi hade fått nog och styrde kosan mot Landskrona.

Ett fint slut på en fin dag.

I Landskrona händer det nästan ingenting anser många. Jag är inte av samma uppfattning.
I Landskrona händer nästan alltid någonting. Det gäller bara att vara uppmärksam.  I Landskrona har almsjukan härjat under många år. I staden har man varit framsynt och försökt göra något positivt av det hela. Det finns en träkonstnär som heter  David Andersson som är en hejare på att göra skulputer av gamla döda träd. Han har anlitats ganska flitigt av Landskrona kommum och det har  blivet en hel del fina saker.

Nu i veckan har han gjort en sockerbeta av en gammal död alm ute vid Säbyholm. Sockerbetsodlingens vagga stod där ute och var förknippad med familjen Tranchell. Numera är familjen borta, åtminstone vad det gäller sockerframställning.

En gammal stubbe har blivit en symbol för den svunna tidens stora dagar. Ett dött almträd för traditionen vidare. Sockerindustrin, är borta från Landskrona. Kvar lever produktionen av nya betfrön i Syngentas regi, fast vi säger fortfarande Hilleshög.

Själv är jag inte uppdaterad i dagens industri, även om jag har kämpat med betgallring och dito upptagning under det föga glamorösa 40-talet. Jag minns även hur jobbigt det var under trettiotalet hemma på mina föräldrars lilla gård, fast då var jag bara en liden påg , som kom hem från skolan på eftermiddagarna.  Jag var stolt när jag hade plockat ihop min första  "bedebunke" och täckt den med "bedebla", fast idag är det nog ingen som bryr sig. Far sa att när man arbetar bra smakar maten bättre, och det var en sanning som gällde då. Inget fjäsk med ungarna!
Nu är det kväll och jag säger god natt!!

På morgnarna brukar jag ägna en timme att läsa dagens blad. Lite världshändelser, lite lokalt brukar jag beta av. I början på veckan löser jag dagens sudoko. De brukar vara ganska lätta. Jag har lärt mig att se om det är lönt att försöka. Mot slutet av veckan brukar jag hoppa över sodukun.Det är inte lönt. Jag är ganska svag för serier, fast inte alla. Jag har mina favoriter. Helge är alltid bra. Ernie läser jag också, fast den är ganska knäpp. Zits som handlar om tonårsungdomar uppskattar jag allt mer. Sen är det fyra till men dem hoppar jag över. Fattar överhuvudtaget inte pointen. Man är väl för gammal.

Nu nyligen har jag upptäckt något som heter dagens citat. I dag var det ett väldigt fint av Mark Twain.

Det lyder:

" För att ha behållning av glädjen behöver man någon att dela den med."

Mark Twain levde mellan 1835 och 1910. Han hette egentligen Samuel Langhorne Clemens och blev mest känd för böckerna Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finns äventyr, men det visste ni säker redan.

Kvällen är sen jag säger god natt!

En sak skulle jag säga. Vill ni läsa min gamla blogg så går det bra att gå in på www.svenpersson.blogspot.com

När min svärmor Jenny gick bort gifte min svärfar om sig med en dam som hette Hildegard. Svärfar Arne gick bort1994 93 år gammal. Hans nya hustru levde ännu många år. Den 19 februari gick hon bort även hon 93 år gammal.

Nu fredagen den 30 mars hade vi begravning här i Landskrona i Sankt Johannes kyrka. Det blev ett fint avskedstagande tillsammans med de närmast sörjande. Ett långt liv hade kommit till sitt slut. Må hon vila i frid!

Efter akten åt vi en bit mat i begravingsfirmans lokal och därefter drack vi kaffe och hade en stunds gemensam samvaro hemma på Storgatan.

Jag har bytt blogg så jag kan lägga in en bild från begravningen.  Hoppas vi ses igen.