Sven Persson

I Landskrona händer det nästan ingenting anser många. Jag är inte av samma uppfattning.
I Landskrona händer nästan alltid någonting. Det gäller bara att vara uppmärksam.  I Landskrona har almsjukan härjat under många år. I staden har man varit framsynt och försökt göra något positivt av det hela. Det finns en träkonstnär som heter  David Andersson som är en hejare på att göra skulputer av gamla döda träd. Han har anlitats ganska flitigt av Landskrona kommum och det har  blivet en hel del fina saker.

Nu i veckan har han gjort en sockerbeta av en gammal död alm ute vid Säbyholm. Sockerbetsodlingens vagga stod där ute och var förknippad med familjen Tranchell. Numera är familjen borta, åtminstone vad det gäller sockerframställning.

En gammal stubbe har blivit en symbol för den svunna tidens stora dagar. Ett dött almträd för traditionen vidare. Sockerindustrin, är borta från Landskrona. Kvar lever produktionen av nya betfrön i Syngentas regi, fast vi säger fortfarande Hilleshög.

Själv är jag inte uppdaterad i dagens industri, även om jag har kämpat med betgallring och dito upptagning under det föga glamorösa 40-talet. Jag minns även hur jobbigt det var under trettiotalet hemma på mina föräldrars lilla gård, fast då var jag bara en liden påg , som kom hem från skolan på eftermiddagarna.  Jag var stolt när jag hade plockat ihop min första  "bedebunke" och täckt den med "bedebla", fast idag är det nog ingen som bryr sig. Far sa att när man arbetar bra smakar maten bättre, och det var en sanning som gällde då. Inget fjäsk med ungarna!
Nu är det kväll och jag säger god natt!!