Sven Persson

I går var vi på 80-årskalas hos Sven utanför  Varberg. Jag har känt Sven alltsedan vi började på  Hvilans folkhögskola år 1951. Vi följde varandra under studietiden;   folkhögskola, gymnasium, åren på lantbrukshögskolan. Det har snart gått 56 år sedan vi träffades första gången. Vi har hållit kontakten genom åren. Ibland har det blivit lite längre uppehåll pga att vi vistas på olika orter långt ifrån varandra, men när vi träffats har inte tidsuppehålet betytt någonting. Vi har fortsatt där vi slutade. Goda vänner glömmer aldrig bort varandra.

När vi kom dit på eftermiddagen ringde telefonen stup i kvarten. De började redan tidigt på morgonen, sa Sven. Det är jättetrevligt. Sen kom det fram skumpa och tilltugg.

Festmåltiden avåts i hemmet tillsammans med de närmaste vännerna. Det blev en fin kväll med god mat, rikligt med dricka och fin samvaro. Vi hurrade och hyllade jubilaren. Det var trevligt att se Sven så vital med glimten i ögat. Nu går han mot de nittio. Det blir nog inga problem.

Samtidigt fick vi meddelandet att en av våra årskurskamrater från Ultunatiden hade lämnat oss. Det kändes trist. Vi vet att vi börjar leva på övertid. Därför får vi tänka, som det står i den gamla studentsången:" Ja varje stund, ja var minut är dyrbar nu..."

Vi körde hem i dag, men vi for genom de indre delarna av Halland. Ett Halland dominerat  av mörk skog och små tegar. Det var kul att se den biten också. Vi stannade till i Femsjö och i Vrå. I Vrå (i Småland) ligger gamla släktingar begravda. Frid över deras minnen.

På kvällen kom vi hem. Vi gladde oss åt ha kunnat vara med och fira Svens födelsedag.

Vi kommer igen nästa gång.