Sven Persson

Helgen var trädgårdsgillets stora dag här i Landskrona.

Det största dragplåstret var flottarna nere i vallgraven.

Det kom nog 10000 besökare. 2586 personer röstade i tävlingen flottaste flotten












Överlägsen vinnare blev flotte nr 5, Paus.

Den var designad av trädgårdsarkitekten Mia Eskilsson. Till skillnad från de andra hade hon valt en rund flotte.

Hon lär gilla runda former. Hennes kreation blev ett flottspa med badbalja, dusch och relaxbänk.

Som vinnare går hon till Soferio för att visas upp och vidare tävling.

Vad tycker ni. Var det rätt flotte som vann?

Nu har det gått 50 år sedan vår förste son Christian föddes. Tänk vad tiden går. Han ville fira sin dag hemma hos oss. Här var gott om plats tyckte han.

Det var ett stort arbete att förbereda allt. Det var framförallt kvinnorna som kämpade. Min insats var mera marginell.




Välkomstdrinken var dukad i rummet där hustru Perssons farföräldrar ståtar med sina målade porträtt.




Gästerna anlände och snart var minglet i gång under angenäma former.




Christian hyllades med diverse presenter. Bl a skulle han deltaga i Orsa kyrkbåtsrodds träning. Christian var i sin ungdom en aktiv roddare. Bl a blev han svensk mästare i fyra med styrman för sin skola i Landskrona.
Vidare skall han deltaga i en ölprovning med Edvard Blom, en legendar inom sitt område.
Och mycket annat. Han verkade belåten.



Sedan gick vi till bords. En buffé för allätare och för vegeterianer.



Vid bordet var stämningen god



Efter ett tag var det tid för bloggaren att sammanfatta jubilarens levnadshistoria. Under 50 år har mycket hänt som är värt att minnas.



Efter maten följde kaffe med tårta garnerad Christian till ära.



Vi passade på att ta en bild på hela klanen Persson. Ny på bilden är Linus flickvän Amanda. I övrigt det vanliga gamla gänget.

Christian blev väl firad och vi önskar honom lycka till i det fortsatta livet!!!!!

Nästa år skall Landskrona fylla 600 år. De har redan börjat påpeka händelsen betydelse.

Vid båda infarterna står åvanstående monument uppställt.

Till detta kan sägas att Glumslöv som ligger en bit norrut, har satt upp skylt "Glumslöv 1200 år", kanske för att djäklas lite grann.

Ortsnamn som slutar på -löv är mycket gamla. troligen de äldsta. De bildades i slutet av vikingatiden.

Ja, sånt är livet.

Jag hoppas att Landskrona inte skall känna sig alltför nedtryckta och att de kan fira sitt jubileum med pompa och ståt.

Morsning!!

Vår dotter Annika är här och då är det full rulle.

Bland många aktiviteter hade hon bokat in en tävling i agility i Ystad.

Banbesiktningen skulle börja kl 7:40 vilket betyder tidig uppstigning och dito avfärd.

Kl 05:30 lämnade ekipaget Landskrona.

Vi var framme i god tid, men det är rätt skönt att kunna ta det lite lugnt innan tävlingen börjar.



Men så var tiden inne för första momentet av tävlingen- besiktning av banan. Hindern var numrerade. Deltagarna gick son i trance runt banan och låtsades att de tävlade. Allt skulle memoreras så inget skulle gå fel.



Så var det tid att hämta hunden.



Och så var tävlingen igång på riktigt. Här ser vi Yatzy springa slalom mellan käpparna. Det gjorde hon felfritt



Och så fortsatte tävlingen med hopp och genom tunnel.

Det verkar enkelt men det var det ingalunda. I Yatzys klass var det 41 tävlanden, men bara fyra stycken var felfria. Yatzy var en av dem. Ca 75 % blev diskade och återstoden fick diverse straffpoäng.

När prislistan kom upp var Annika med Yatzy tvåa - inte illa.

Ekipaget deltog även i en svårare klass, men ett litet misstaget gjorde att det diskades. Det var synd för allt annat gick mycket bra.

Agility är en mycket publikvänlig sport. En del hundar gör precis som de vill och då går det rakt åt pepparen. Samarbetet mellan hund och förare är mycket viktig. Det krävs mycket träning för att allt skall fungera som det skall, men då blir det också mycket trevligare för dem båda.



När alla klasser var färdiga var det prisutdelning. En stolt Annika på silverplats!!!

Som helhet var det en mycket fin upplevelse.

Vi for vidare och intog en mycket god måltid i Fiskaffären i Simrishamn.

Nästa mål var Kiviks musteri.



Ungdomarna Linus med flickvän Amanda hade skaffat sig varsin pärondryck

När vi var hemma var vi ordentligt trötta.

Vi har fått ett nytt konstverk på Kasernplan. Det heter " Den lille ko" tillverkad av Bernhard Lipsoe av järnskrot från olika varv.

Den skall stanna här en månad sen far den vidare.

Vi hörs!!

I förrgår kom vår dotter Annika hem.

I går sa hon till mig till mig. I morgon skall vi åka ut på en tur i det blå. Vart skall vi då, sa jag. Ja, det får vi se. Ja, inte blev jag klokare av fråga. Nå, det kan nog bli kul.

När ska vi åka. Var färdig klockan kvart i två.

Jag var klar i tid. Vi gick ut på gården. Nu sätter vi och väntar ett tag. Jag förstod ingenting.

Plötsligt dök det upp en gestalt i porten. Det var min gamla kollega Eva Björnberg från lantbruksnämnden som jag lämnat för 20 år sedan. Va kul att ses sa vi båda och kramade om varandra.

Nu tar vi en promenad, sa Annika. Den slutade på Why not Café nere på Citadellet.





Det blev te och kaffe latte med citronkaka och mycket prat. Annika och Eva är ju båda miljöinspektörer så samtalsämnet var givet.



När fikan var avklarad började en lång färd. Varken jag eller hustru Persson hade någon aning om vart vi skulle.

Efter ett bra tag hade vi kommit ända bort till Önneköp. Skall vi aldrig komma fram.

Plötsligt saktade Annika in och svängde in på en gård. Här är mitt sommarhus sa Eva.




Eva hade köpt ett hus och lagt ner ett stort arbete med att få allt som hon ville. Massor med blomrabatter och små odlingar med olika nyttigher fanns lite varstans. Allt var jättefint.

Sen blev vi bjudna på saft alt te med kex. Inte dumt alls.





Så började vi hemfärden. Intill bodde Berit Cavellin, den stor storkentusiasten. Vi tar väl en sväng dit och tittar på hennes storkhäng, sa Eva. Kanske vi får se någon stork.




Jojomensam. Ute på fältet gick det flera storkar. Jag fotade några så ni inte tror att jag ljuger.

En kul och oväntad upplevelse.

En timme senare var vi hemma ganska så trötta.

I går var det stålande sommarväder. Inte skall vi väl sitta hemma och uggla. Låt oss göra en utflykt idag, föreslog hustru Persson. Röstånga marknad börjar idag, fast den är flyttad till Herrevadskloster.

OK, vi kollade på nätet. Den skulle börja kl 10. Vi startar väl kl 11. Jag vill gärna fota i ett par kyrkor. Sen blir det nog lagom att besöka marknaden.

Sagt och gjort. Vi stannade till i Svalöv där jag tog ett par kort av andaktsrummet på Forslidsgården. Sen for vi vidare till Billinge och dess katedral. När det var överstökat styrde vi kosan mot Herrevadskloster.

När vi körde in på parkeringen var det inte mycket folk. Ja, marknaden börjar ju inte förrän kl 4. sa parkeringsvakten. Men det stod 10 på nätet. Ja, det har visst blivit något fel tyvärr. Nåja, det var inte hela världen. De flesta knallarna var redan på plats, musiken hade ännu inte börjat med sin öronbedövande verksamhet så jag tyckte det var bara bra. Inte så mycket folk att stångas med.




Vi gick in på marknaden, köpte ett halvt kilo biggaråer som smakade friskt och gott.



Till detta la vi ett paket gräddbullar och även några några goda korvar.

Nu far vi vidare!!!!



Vi tog vägen över Söderåsen. Stannade till hos Lotta på åsen.



De hade förenklat bevakningen. Vi beställde in varsin våffla med hallonsylt.



Den smakde utmärkt både för mig



och hustru Persson. Ett ljuvligt ställe  som blev ännu bättre i det ljuvliga vädret.



Vi for vidare och stannade till vid de fantastiska dammarna vid Finstorp. Stora ytor var täckta med blommande



näckrosor. De stora ytorna var svåra att fotografera så det fick bli en närbild.

När vi kom hem blev det duschen och lite välbehövlig vila.

Vi hörs!!!!

Nu på sommaren kryper människorna ut ur sina hyddor. Då får man besök av släkt och vänner.

I går kom hustru Perssons syssling Ingmari och hennes man Hans jämte Monica
som varit gift med Ingmaris bortgångne bror Beritl.

Vi mötte upp "Hos Ingrid" i Borstahusen. Medan de tittade på hennes alster kämpade jag för att få en parkeringsplats. Överallt var det fullt med badgästernas bilar.

Nåväl, vi förenades och for vidare hem till oss.



Monica, hustru Persson, Hans och Ingmari

När vi fikat och pratat av oss det mesta gick vi i samlad trupp ner till stadens konsthall och



beundrade allt vackert.

Sen tog vi en tur bort till den Rothhoffska kolonin, som står under museet beskydd.

Den är full av blommor och odlade växter och försöker återspegla den sanna koloniandan.

Det är trevligt med besök!!!!!

När jag var yngre slarvade jag mycket med fötternas vård. Man sprang barsock (utan skor) och fick tjocka sulor under fötterna. Sprickor var inte särskilt ovanliga.

På äldre dar har jag blivit mer medveten om att man skall sköta sin kropp och då även fötterna. Jag har gått till lite olika fotvårdare med skiftande resultat.




Numera går jag till Gunilla och hon tar väl hand om mina fötter och händer med för den delen. Behandlingen tar ca en timme. Under tiden har vi också mycket konstruktiva samtal. Vårdar ni inte era fötter tycker jag att ni skall sätta igång med en gång. Är det uppfattat?



Sen en sak till. Jag kan spreta med tårna på väster fot men inte på höger. Det där är lite lustigt. Det är tydligen genetiskt styrt. En del kan spreta med tårna på båda fötterna, en del bara på en fot, höger eller vänster, eller så kan man inte spreta på någon fot alls och det är tydligen inget man kan träna upp.

Kan ni spreta? Hör gärna av er!!!!

I dagarna tre har vi haft karneval i staden. Vi tog en liten runda bland stånden och det räckte för oss. Under karnevalståget, som vi sett många gånger förut, gick vi till Why not café, som Flickman driver nere på Cidadellet. En kaffe latte med morotskaka satt väldigt fint.




Inger Bergh-Lundberg med man Anders

I går fick vi besök av en släktförskande släkting Inger och hennes man Anders.

Vi kom fram till att vi var 6-männingar. Hon tillhör Bergh-grenen av vår släkt. Den förste Berghen hette Svante Bergh och levde 1795 till 1847. Han var yngste bror till min farfarsfarfar Måns Åkesson. Vår gemensamma släkt går sedan bakåt till 1500-talet. Inte illa.

Sedan dess har det flutet mycket vatten under broarna.

Vi hade väldigt mycket att tala om och tiden försvann snabbt. Under tiden utbytte hustru Persson och Anders tankar till ömsedidig glädje.

Vi tog sedan en tur genom staden och tittade på saker som berörde våra gemensamma släktingar.

En minnesvärd dag!!!!

Vi beslöt att ta en tur till Österlen. Det är viktigt att hålla igång. Då blir det också mer mening med livet.

Vi hade läst att Eckerlunds i Tomelilla hade stor rea så det fick bli vårt första mål. Eckerlund är vår absoluta favorit då det gäller kläder, såväl herr som dam.

Ej heller denna gång blev vi besvikna. Vi båda gjorde en del fynd och for sedan belåtna vidare till Simrishamn.



Målet var inställt på fiskaffären som ligger en bit från hamnen. Förutom att sälja fisk har de även en alldeles förträfflig fiskrestaurang som vi besökt ett antal gånger.



I dag valde vi bufféen som innehöll olika sillinläggningar jämte en underbar Janssons frestelse.

Det var gudomligt gott.



Vi körde norrut till Tångdala där vi tänkte besöka min nästkusin Anna, men hon hade tydlligen lagt sig att sova middag så vi fick ingen kontakt med henne. I stället besökte vi en annan släkting, Gerd Almedal, som kan vår släkt på sina fem fingrar. Vi hade en synnerligt givande pratstund, då vi bl a redde
 ut våra släktförhållanden. Våra linjer gick tillsammans i början på 1800-talet.



När vi var färdiga gjorde vi ett nytt försök att träffa Anna på Tångdala. Nu hade hon sovit färdigt och han tog emot oss med öppna armar.

Anna är en riktig krutgumma med sina 90 år på nacken. Hon hade varit uppe redan klockan 3 på mogonen och rensat ogräs på gården. " Det blev minsann tre rullebörar fylla med ogräs", sa Anna. " Jag fick minsann hugga med lien för att ble av dom" fortsatte hon. "Jag blev trött av allt slitet så jag gick och la mig", sa hon.

Vi hade en trevligt pratstund med Anna. Hon tyckte det var svårt att hinna med allt som skulle göras. Ja, jag säger då det. Undrar vad man själv kan åstadkomma när man blir 90, om man nu blir det???



Anna följde med ut och vinkade av oss.




Till sist tog vi en sväng till Eljaröd och tittade till mina föräldrars grav. Då kom vi på att vi skulle tatt med oss jord till rabatten framför gravstenen, men det hade vi lyckats glömma. Vi gör väl ett nytt försök nästa gång!!!

Nu är vi hemma och jag säger hej så länge!!!

Inte långt från Landskrona ligger Häljarps våtmark. Jag brukar gå dit lite då och då för att lyssna på fåglar.

I går tog hustru Persson och jag en liten tur dit mest för att få lite motion.

Jag kunde konstatera att hampdånen nu stod i full blom i stora mängder. Hampdån är ingalunda någon raritet men den är en vacker växt. På latin heter  den Galeopsis speciosa och speciosa betyder just vacker eller imponerande och det passar ju bra. Jag tog en bild så ni också får njuta av den.



En nässelfjäril satt och solade sig på en bänk. Jag tog en bild som blev ganska hyfsad.

När man är ute och går hittar man alltid något av intresse.

Vi hörs!!!

Efter min sjukdom i höstas har jag mest hållit mig hemma och samlat krafter.

Efter hand har jag hämtat mig allt mer och jag känt mig mogen för nya äventyr.

Nu när min svägerska och hustru Perssons syster Rea skulle fylla 75 år beslöt vi att göra en safari till Växjö för att fira henne.




Vi for över Ljungby och sedan 25-an mot Växjö. Vid Ryssby vek vi av för att se om lantbrukskolan var kvar. För 52 år sedan jobbade jag där som sommarvikare, mitt första och enda jobb som lärare.

Jojomän, husen var kvar precis som förut, skolan hette nu Ryssbygymnasiet. I det gula huset rakt fram hade jag min enkla boning. Long time no see!!



Vi kom till Växjö och en pigg 75-åring gratulerades med några flaskor utvalt vin.

Sedan följde mat och prat och mycken samvaro. Ja må hon leva!!!!




Mellan festligheterna passade vi på att göra lite utflykter till gamla minnen.

I Öjaby hälsade vi på min käre svåger Nisse som gått bort för några år sedan.

I minnet väl bevarad.

 

Sen tog vi en tur till Ör och dess kyrka. När jag jobbade som husdjurskonsulent i Växjö 1966-67 hade jag ett mycket gott samarbete med Gunnar Svensson som kunde allt om Kronobergs län.

Tyvärr dog Gunnar några år senare. Han hjälpte en granne att köra in hö. När lasset lämnade fältet satt Gunnar i lasset pigg och glad, när det kom fram hade han fått en hjärtinfarkt och låg död.
Jag lyfte på mössan framför Gunnars grav. Han var en god vän.




När ändå var i Ör passade vi på att gå in i kyrkan som domineras av den väldiga altartavlan med motiv av Den heliga nattvarden. Det är en mosaik som täcker hela korväggen. Den är utförd av den kände Ljungbykonstnären Sven Ljungberg, som själv har satt dit alla 300 000 mosaikbitarna. Ett imponerande verk!!!



När alla festligheterna var avslutade och Rea vederbördigt firad ställde vi kosan mot söderut.

Fast först tog vi en sväng bort till Birkagatan 9 för att titta på huset som vi bodde i när jag jobbade Växjö.

Det låg kvar väl inbäddat i lummig grönska.



På vägen hem svängde vi in till Kånna för att hälsa på mina släktingar.

Först farbror Hans, bror till min far Nils, och faster Anna.



Och så deras söner, mina kusiner, Hugo




 och Agne med sina fruar.

I den trakten finns en stenhuggare som gör väldigt vackra gravstenar. Alla tre är prov på detta.




Vi passade också på att besöka mitt kusinbarn Lasse.Tillsammans med sin fru driver de Annas Kuriosa, en väldig anitikaffär fördelad på inte mindre än 5 hus.



Väl där träffade vi på Lasse mitt bland sina älsklingsspisar. Vi pratade om släktingar och gemensamma bekanta.

Efter ett tag kom Anna hem och vi hade ytterligare en pratstund.

Vi tackade för oss och for vidare.



Vi gjorde vårt sista stopp i Hamneda där vi hälsade min kusin Erik.

Nu körde vi ut på motorvägen och körde i ett sträck till Landskrona.

Nostalgin hade flödat men vi lever fortfarande i nuet.

Vi hörs snart.

Det tar sin tid att lära känna en stad. Vi flyttade hit för 45 år sedan men än finns det saker att upptäcka.

Häromdagen lekte hustru Persson och jag stigfinnare. Vi körde in vid djurkyrkogården. Den ligger alldeles intill Clifftons. Numera finns det en bom där så man får ställa bilen. Vi gick in och tittade. Det var lugnt och fridfullt. Tyvärr hade några nidingar varit där och tappat ut allt vatten som fanns i en cistern där besökare kunde hämta vatten när de såg till sina små gravar över sina kära hundar eller katter.



Vi fortsatte ca 100 meter sen svängde vi in till höger och följde en liten stig och kom fram till en bro som gick över ett dike.
.


När vi gått en bit stötte vi på ett överväxt järnvägsspår. Det visade sig vara ett stickspår som gick från huvudspåret. Förmodligen hade det fraktat varor till och från ett företag som funnits där för länge sedan.
Det var övergivit sedan länge tillbaka.




Vi knallade vidare. Det var bra fräs på fågelsången. Vi kunde urskilja gran- och lövsångare, svarthätta och inte minst en superaktiv kärrsångare. Vi la märke till att det fanns ett litet bestånd av jättebjörnloka och det är ju inte så trevligt.



Längst stigen löpte ett brett dike med nästan stillastående vatten.




Diket försvann igenom en trumma. Då var vi ute vid Söderleden. På andra sidan om vägen bodde en gång Gubben i högen, men det är en helt annan historia.

Sen gick vi stigen tillbaka och då hade vi avverkat ca 2 kilometer.

Motion lär vara nyttigt särskilt för pensionärer.

Inne på Citadellkoloniområdet står det en jättestor svartpoppel. Den är, eller har varit, stadens största träd.

I folkmun har den alltid kallats för eken. Min svärfar, som var född 1901 och uppväxt i staden, talade ofta med vördnad om eken.

De påstår att den var 10 meter i omkrets. Även om det nog är lite i överkant så är jag övertygad att den tillhör topp tio i landet.

Förståsigpåarna menar att den är minst 200 år gammal och jag tror nog att de har rätt.

Men åldern tar ut sin rätt. Man har lagat den med cement ett antal gånger. För några tiotal år sedan kapade man av en del grenar för att förhindra en olycka. Vi hade för övrigt vår kolonistuga alldeles intill.

Trädet blev allt sämre. Det har länge varit ihåligt med bara med lite mulm i botten. Förut brukade jag fånga steklar när det var varmt och soligt. De hade utvecklats i trädets inre.

För några dagar sen kapade man av alla grenar och kvar blev själva basen, som vittnar om en svunnen storhetstid.

Det hade väl varit bäst att ta bort den helt men man vill väl bevara denne jätte så länge det är möjligt.

Än leva gamla gudar!!!

Skånska husarer till häst i fina uniformer



Vårt barnbarn Linus klädd i sin mormors fars husaruniform

Under nationaldagen var det  många arrangemang. Vi valde att titta på de Skånska Husarerna då de förevisade sina färdigheter nere på slottet. Det var lite nostalgi över det hela. Jag tror inte det finns några husarer kvar i aktiv tjänst längre, fast riktigt säker är jag inte.

Det var tjusigt att se dessa ryttare när de red i olika formationer och att beundra deras fina uniformer!!

Hustru Persson plockade fram ett  kort där vårt barnbarn Linus var klädd i den husaruniform som hans mormors far Arne bar när han liksom Linus var 12 år. Arnes föräldrar hade låtit sy upp uniformen till sin son 1913.
Uniformen har sedan skänkts till Skånska Husarerna.

Jag kan för övrigt tala om att jag just lärt mig att nostalgi kommer av grekiskans ord för hem= nostos och algos= sjuka.- Det kan vara lite kul att känna till.

Nu sätter jag punkt för den här gången.

Teaterbesökarna



Kattstryparen Alfred med sin älskade katt



Den girige fastighetsägaren och hans dotter (sittande)



Efter första akten bjöds på förplägnad



Somliga njuter av solstrålarna och den goda mackan



Under pausen blr det ringdans. Passar bra i det kyliga vädret.



Ensemblen avtackas med blommor och applåder.


Här på vår lilla gata håller Öresundsteatern till.

De har länge tränat på en ny uppsättning inne på våran gård.

Öresundsteatern har gjort ett antal framträdanden med funktionshindrade män och kvinnor. Så ock i år
.
Årets uppsättning heter Kattstryparen. Huvudpersonen är den funktionshindrade Alfred som är bortstött av alla.

Man säger att han stryper katter,vilket inte är sant. Pjäsen har skrivits av teaterns två eldsjälar Anders Kungsman och Per Ullberg. I händelsen ingår också en girig fastighetsägare vars dotter föder ett barn som lämnas bort. Man finner sedan barnet dött och alla börjar ropa ut Alfred kattstryparen som barnamördare.

Men Alfred är oskyldig och så småningom uppdagas att den verklige förbrytaren är en änglamakerska.

Sens moralen är att man skall värderas för den man är och vad man gör även om man är funktionshindrad.

Jag vill gärna gratulera Öresungsteatern och skådespelarna till en lyckad uppsättning.

Bron mot slottsområdet med blommande kastanjer



Norra tornrundeln inne på Citadellet har öppnats upp



Kanon inne i tornet



En av de vita bussarna



Citadellet gjorde sig bra i solskenet


Statens fastighetsverk hade i går en landsomfattande drive att visa "Hemliga rum". För Landskrona del handlade det om Citadellet och Gråen, en liten ö utanför staden där det fanns befästningsverk. Dessutom fanns det en hel del kringarrangement.

Vi valde att ta en sväng ner till Citadellet. De mäktiga kastanjeträden stod i full blom. Det betyder att sommaren kommit på riktigt.

Vi gick in på inre borggården där man öppnat upp den norra tornrundeln. Där inne fick vi se en kanon modell äldre.

Vi vandrade sedan runt utanför Citadellet. På ett ställe hade de ställt ut en av de sk "Vita bussarna", som var med och räddade 17000 judar från koncentrationsläger i Tyskland. Själv har jag just läst ett par böcker om judeförföljelserna. Det är så hemskt, så hemskt. Ja, så hemskt att man får mardrömmar. Man kan knappt tro att det är ett verk av just människor.

I det fina vädret tog jag en bild av Citadellet. Det kan väl vara något för mina mera långväga läsare.

Landskrona visade sig från sin finaste sida.

Vi hörs!!!

Nästa år skall Landskrona fylla 600 år.

Förberedelserna är redan i full gång.

Bland annat skall det bryggas ett eget landskronakaffe, hörde ni det, eget landskronakaffe!!!

Ute i Marieberg, som ligger nära nerfarten till motorvägen finns det nu ett kafferosteri, Kaffemagasinet, i ett stort hus, som gör ett mycket gott kaffe.

Det är meningen att det skall drickas under jubileumsåret, men redan nu serverar Sottscaféet landskronakaffe.

På Östergatan finns det en liten affär, Flizans Te och Kaffe, som säljer detta förträffliga kaffe.

Passa på och köp en påse. De maler det efter Edert önskemål. Inte illa!!

Nu får vi se vad jag hittar på till nästa gång. Tjingeling!!