Sven Persson

I förrgår kom vår dotter Annika hem.

I går sa hon till mig till mig. I morgon skall vi åka ut på en tur i det blå. Vart skall vi då, sa jag. Ja, det får vi se. Ja, inte blev jag klokare av fråga. Nå, det kan nog bli kul.

När ska vi åka. Var färdig klockan kvart i två.

Jag var klar i tid. Vi gick ut på gården. Nu sätter vi och väntar ett tag. Jag förstod ingenting.

Plötsligt dök det upp en gestalt i porten. Det var min gamla kollega Eva Björnberg från lantbruksnämnden som jag lämnat för 20 år sedan. Va kul att ses sa vi båda och kramade om varandra.

Nu tar vi en promenad, sa Annika. Den slutade på Why not Café nere på Citadellet.





Det blev te och kaffe latte med citronkaka och mycket prat. Annika och Eva är ju båda miljöinspektörer så samtalsämnet var givet.



När fikan var avklarad började en lång färd. Varken jag eller hustru Persson hade någon aning om vart vi skulle.

Efter ett bra tag hade vi kommit ända bort till Önneköp. Skall vi aldrig komma fram.

Plötsligt saktade Annika in och svängde in på en gård. Här är mitt sommarhus sa Eva.




Eva hade köpt ett hus och lagt ner ett stort arbete med att få allt som hon ville. Massor med blomrabatter och små odlingar med olika nyttigher fanns lite varstans. Allt var jättefint.

Sen blev vi bjudna på saft alt te med kex. Inte dumt alls.





Så började vi hemfärden. Intill bodde Berit Cavellin, den stor storkentusiasten. Vi tar väl en sväng dit och tittar på hennes storkhäng, sa Eva. Kanske vi får se någon stork.




Jojomensam. Ute på fältet gick det flera storkar. Jag fotade några så ni inte tror att jag ljuger.

En kul och oväntad upplevelse.

En timme senare var vi hemma ganska så trötta.