Sven Persson

Bloggaren bland klapparna


I år har det verkligen varit en vit jul. Dagarna före jul har det varit mycket snöskottning. Under själva julhegen har aktiviteterna trappats ner lite grann. Trots alla skräckscenarier som målats upp från Österlen och diverse vägar runt om i Skåne har vi varit ganska förskonade här i Landskrona. Här inne på gården är det inte mycket mer än drygt en dm snö. Det är klart att det blivit en del högar när man skottat framför garaget . Fast kallt har det varit - ner mot tio grader. Det räcker för mig. De flesta har nog haft det kallare har jag förstått.

Julen har varit lugn. Hustru Persson, som gått och blivit förkyld, och jag har firat julen tillsammans.

Vi missade inte Kalle Anka och hans vänner, fast det börjar bli lite tjatigt. När det var avklarat gick vi i kyrkan för att lyssna på julbönen. Jag gillar vår julpräst, Britt Marklund. Hon har så fin röst och så sjunger hon så bra. Är visst utbildad operasångare. Betraktelsen är kort och koncis och sedan, bäst av allt, bjuder hon på pepparkakor när det hela är färdigt.

Sen var det tid med julklapparna. Vi ligger lågt, men en del blev det ändå. Lite böcker, ett fint kort av barnbarnet LInus och en del annat.

Sedan intogs julmaten. Vi började med glögg som man bör. sedan blev det skinka och prinskorv med tillbehör.
Vårt julbord verkade nog lite spartanskt jämfört med många, men vi blev ganska snart mätta och kände oss väl förplägnade.

På kvällen såg vi "Tomten är far till alla barnen". Titeln verkade frestande, men den var inte mycket att hänga i julgranen.

Även juldagen har varit lugn. Ingen tidning. Jag har läst 91 Karlssons årsbok. Handlingen var förlagd till 30-åriga kriget. När fantasin tryter får man ta till nya grepp. En oskyldig lätt underhållning med lite faktabeskrivning från Hallands regemente och det nämnda kriget.

I morgon är det en ny dag.

God fortsättning!!!!

'

Det är risk att ni tycker jag är tjatig. Men visst är vår julgran fin!

Det snöade hela gårdagen, men jag lät det snöa. Först när det lugnat ner sig på kvällen tog hustru Persson och jag varsin snöskyffel och röjde undan snön så pass att vi kunde ta oss fram på gården.

Medan vi pustade beundrade vi granen.

Den vita julen sitter som en smäck, sanna mina ord.

Morsning!!!

Överallt på TV, i radio och i övrig press basunerar de ut hur mycket snö det har kommit och hur stora trafikstörningarna det har varit.

Här hemma på Storgatan har det minsann även kommit en massa lappmög.

Både hustru Persson och jag har skottat och saltat och haft oss för att få läget någerlunda under kontroll. I dag har det varit lite plus så för tillfället är det lugnt hur länge det nu varar.

Hustru Persson tog en bild när det blagade på som värst.

Än har vi inte gått i ide.

Morsning!!!

Äntligen kunde vi packa våra kappsäckar och åka bort. Hela våren och sommaren har vi varit i Landskrona. Hustru Persson har haft sina brott på armar och tumme och jag har haft mina problem.

Både Annika och Linus fyllde år så det passade bra. Resan upp gick utan problem. Vintren hade ännu inte börjat jäklas med SJ.

Linus fyllde 16 år. Han hade blivit en riktig yngling.




Han fick bl a en rakapparat i present, vilket markerade att han hade kommit i männens skara. Oj vad tiden går.



Hustru Persson hade i år liksom alla andra år gjort en adventkalender till Linus, som jag vet han uppskattar mycket.



På kvällen blev det festmåltid med bla rökt fårfiol. Bloggaren passade på och visa sin fäördighet i att skära tunna skivor. Det var mycket annat gott och vi mådde som prinsar ute i Annikas lillstuga.



Annika fyllde år dagen därpå. Vi åkte till Mora och ekiperade henne. Hon blev så himla fin i sina nya kläder och sin nya smala kropp. Här har vi henne tillsammans med Linus och lilla Yatzy.




Vi samlades hela gänget utanför stugan. Anne Catrine tog kortet.

Vi tog farväl och for med Stefan och Anne Catrine till Gävle.



Dagen därpå tog Hustru Persson och jag en ordentlig promenad i snövädret och passade på att beskåda den världsberömda bocken. Hoppas den får överleva julen.



På vägen hem tog vi en bild av Stefans hus som han målat om i somras. Blått och fint.



På kvällen bjöd vi ut Stefan och Anne Catrine. Vi ville tacka för all gästfrihet. Här har vi dem ätande marängsviss.

Dagen därpå anträdde vi hemresan. Vintern hade börjat göra sig alltmer påmint. Snön låg halvmeterdjup i Gävle.
Vi hoppades att resan skulle gå bra.

Vi hade valt en resa med god tid tid att byta i Stockholm, men när vi kom fram fick vi sätta full fart för att hinna Malmö-tåget. Till råga på allt bytte de avgångspår i sista minuten, men vi fattade galoppen och kom med rätt tåg.

Tåget knallade på lite sisådär. I Flen stannade tåget helt och vi veta att det var problem lite söderut. Efter en halvtimma fick vi besked att vi skulle köra över Hallsberg till Mjölby.

Vi åkte vidare och blev ordentligt försenade. En del knorrade, men vi tog det lugnt och sa att vi tar dinne dan till ditta. När vi sen hörde att tre tåg hade fastnat och fått evakueras tyckte vi att vi haft en himla tur.

Vid åttatiden var vi åter hemma. En fin upplevelse och ett litet äventyr.

Vi hörs!!!!

Det är inte mycket att skryta med, men lite snö har det kommit i alla fall.

Det var allt jag ville säga.

Ta på vantarna!!!!

Morsning!!!

Hej alla diggare!!!!!

Vissa dagar går allting åt fanders. Vad man än gör så blir det fel.

Men som tur är finns det även dagar då allting bara blir toppen.

I går hade jag mycket att göra. Jag gick upp tidigt åtminstone med mina mått mätt. Halv sju var klockan.

Vi har länge varit irriterade över av att en råtta hållit till i det gamla husets gångar som finns inne i väggarna. Ibland har den kommit in i köksregionerna på nätterna. Sedan ett par dagar har jag laddat mina fällor på det mest listiga sätt, men förgäves. Men i morse när jag stigit upp kollade jag fällorna under diskbänken och då hade en fälla försvunnet. Jag öppnade den andra dörren och där låg den. Fällan hade slagit till och dödat råttan, en stor brun råtta. Det var ingen liten sak. Jag tog ut den och mätte den - nästa 40 cm svansen medräknad.

Ja sa bara: Bingo!!! Dagen kunde inte ha börjat bättre.



Rattus norvegicus i dess fulla längd.

Jag körde vår son till järnvägstationen och begav mig sedan till Bilbesiktningen.

Det är alltid lite pirrigt att besiktiga bilen. Tänk om man får körförbud. Jag som skall köra till Lund lite senare.

Jag kom dit, körde in bilen och den blev besiktigad. Besiktigaren körde en runda och jag stod och väntade på min dom.

Trevlig bil och allt perfekt, sa han. Jag skulle kunna krama om honom , men det gjorde jag inte. Toppen!!!

Sedan var det tid att åka till Lund. Där skulle jag själv slutbesiktigas. Det är nämligen så att jag lider av en blodsjukdom och för att bota den har jag under det senaste halvåret genomgått fyra behandlingskurer med starka mediciner. När allt var klart har de gjort en skiktröntgen av hela kroppen från halsen ner till början på låren. Allt skulle kollas i minsta detalj för att avgöra behandlingens effekt. Nu skulle jag träffa Pontius Pilatus dvs säga min läkare, som är en väldigt fin man.

Det är inte utan att tankarna far hit och dit. Har det misslyckats?? har de hittat något annat i kroppen som jag inte vet något om??

Vi gick in, hustru Persson var också med, och fick träffa doktorn.

Han sade: Jag är väldigt nöjd. Du har svarat utomordentligt på behandlingen. Allt har gått på bästa sätt. Dina blodvärden är nu fullt normala.

Jag kände mig mer än lycklig. Vi samtalade ytterligare ett tag sen tackade jag för mig och han önskade mig lycka till. Mina bekymmer var som bortblåsta.




Så förflöt dagen som på rosor.

När det blev kväll plockade hustru Persson fram en flaska champagne. Hon, vår son Stefan och jag skålade för en osedvanlig lyckad dag.

Vi hörs!!!

Idag var det ett strålande fint höstväder. Hustru Persson och jag bestämde oss för att ta en promenad i det fina höstvädret. Jag ville gärna prova min nya kamera en Canon IXUS 130 som jag inhandlat för ett par dagar sen.



Vi gick ner mot hamnen och efter ett tag såg vi det Tranchellska huset och Stadshuset gassa sig i solskenet.

 

Vi forsatte bort mot Nyhamn och kunde konstatera att de byggt ut en fin marina.




Lite längre bort avtäcknade sig vattentornet och det gamla lotshuset



Strax intill låg Landskrona roddklubbs lokaler



och inte långt därifrån låg seglarpavilongen med sin berömda restaurang.



Vi fortsatte vår vandring och snart dök strandpaviljongen upp - en gammal känd krog som numera är en klinik för plastikopertioner. Hur som helst låg den fint där med sin knäckta brygga.




Vi gick vidare. En kaja promenerde obesvärat på gräsmattan och



vi fortsatte in mot slottet och passade på att njuta av den vackra vallgraven.



Väl inne på slottsområdet kunde vi glädjas av den fina vy som slottet erbjöd.



Hösten har kommit. Inte minst märks det på det gula bladverket som vi såg på det gamla kastanjeträdet i slottsparken.

Vår vandring var slut. En fin upplevelse med lugnt väder och solsken.

Vi hörs!!!

Jag har aldrig varit mycket för politik.

Men nu har det nyss varit val. SD var ett stort parti förra mandatperioden, men den här gången gick det inte så bra för dem.

Synd att de är så förbannat främlingsfientliga, men annars verkar det som om de vill ha ordning och reda och det en bristvara nuförtiden.

Vi har folkpartiet som hyresgäster och gläder oss över deras framgångar, Mycket är nog tack vara eldsjälen Torkild Strandberg. Hustru Persson påpekar gärna att han var hennes elev i hemkunskap. Då fick han ju stabil grund för sitt fortsatta liv. Hur som helst gick hustru Persson och jag på det första fullmäktigesammanträdet efter valet. Det var lite spännade för jag har alldrig varit på något sådant förut.

Vi fick sitta på läktaren bakom en gedigen glasvägg. Jag försökte ta några kort, men de blev så dåliga att min stolthet förbjuder mig att lägga in dem.

Hur som helst allt gick städat till.Mötet blev ganska kort. Det viktigaste som hände var att man valde kommunfullmäktiges ordförande med sluten omröstning. Det tog en sin rundliga stund, men allt skulle gå enligt reglerna. Lennart Söderberg vann med 2 röster. SD röstade blankt. Det var väl någon slags demonstration.

Sedan sades en del vackra ord och sen var det hela över.

Nästa gång skall de välja kommunalråd. Det blir det lite mer spännade så vi går kanske dit och kollar.

Nu räcker det för den här gången.

Ett gethuvud i Orsa, Foto Annika Persson


Vår dotter Annika, som är miljöinspektör i Orsa, ringde mig häromdagen. Hon sa: Idag var det flera som ringde och sa att de sett ett gethuvud sticka upp ur en säck på avfallsanläggningen i Orsa. Jag åkte dit och såg att det var ett gethuvud. en hud och lite klövar, Tog några kort för säkerhets skull och sa till gubbarna att låta bränna det. Därmed trodde jag saken var utagerad.
Men tidningarna fick nys om det. De ville ha ett foto och jag skickade över mina bilder - de är ju officiella och dan efter var det en artikel i bladet. Och folk blev upprörda och började kommentera det hela.
------
Ok. Jag håller med att det egentligen inte är nån stor sak även om man inte skall göra så.

Döm till min förvåning då jag satt och läste Landskronaposten och fick se att historien även stod i vårt lilla lokala  blad.

Tala om stora nyheter!!!

Sen hör till saken att jag fått en gratis månadsprenumeration på Svenska Dagbladet. Och hör och häpna!! Artikeln var där också!!!

Jag tycker nog att det är att ta i lite i översak, men det är kanske bara jag som inte kan skilja på huvud- och bisak.

Skall i alla fall kolla imorgon om det står något om kungen i lokalbladet. För det är i alla fall viktigt!!!!


Morsning!!!

Landskrona har, trots sin måttliga storlek, ett ganska bra kulurellt utbud.
 
Härom kvällen var vi på biblioteket och hörde på ett alldeles utomordentligt föredrag av den finlandsvenska författarinnan Märta Tikkanen. Hon presenterade sin senaste bok, Emma och Uno, visst är det kärlek, på ett alldeles charmerande sätt. Den handlade om hennes morfäräldrar och deras levnadsöden.

I går kväll var vi och tittade på en föreställning av vår lokala teater, Öresundsteatern.

Föreställningen hette Flygande Drömmar och handlade om Landskronas store son Enoch Thulin.





Ensam aktör var den unge skådespelaren Per Ullberg som tog oss med på flera stationer på museet.

Här utanför affären som en gång ägdes av hustru Perssons farfar.




Vi kom fram till pudelns kärna där en Thulins främsta skapelser finns uppställd.

Sedan följde ett bildspel inne i filmsalen som handlade om Thulins levnad från vaggan till graven.

I detta sammahang vill jag berätta att Thulin störtade den 14 maj 1919 efter att ha påböjat en sk cirkusflygning över Landskrona. Samma dag skrev hustru Perssons far en studentskriving och när han var färdig möttes han av dödsbudet.

Märkliga äro ödets nycker!!!!

Hustru Persson och jag har känt varandra ända sen Ultuna-tiden. Tiden ramlar på. Nästa år blir det guldbröllop om vi får leva och det hoppas jag.

Häromdagen hade hustru födelsedag.

Vi firade  det inte med något stort kalas utan vi bjöd in några av våra närmaste vänner. Vi tycker det var bäst så. Då kan vi ha tid att prata och umgås.

Jag minns när vi haft större kalas. När det hela var över har jag tänkt: det var trevligt att ni kom men jag har inte hunnit med att prata med en enda av er.

Så var det inte det inte den här gången. När vi väl skildes hade vi dryftat det mesta.

Och så hade vi hurrat för hustru Persson och önskat henne fortsatt lycka och framgång.

Nu statsar vi på framtiden!!!!!

I området kring Sundvik och Ålabodarna fanns det flera tegelbruk som var i drift under lång tid.

I stränderna av lerdammarna och områdena däromkring utvecklades en mycket unik insektsfauna med flera för Sverige unika arter.

Efter hand som tegeltillverkningen försvann på senare delen av 1900-talet började lertagen växa igen och mycket av den specifika faunan försvann.

Jag var själv med och inventera områdets skalbaggsfauna för några år sedan och kunde som väntat konstatera att många av finesserna inte kunde återfinnas.

Det har länge diskuterats att man skulle återställa lertagen och dammarna, men ingenting har hänt.

Men  nu det sista åter har isen lossnat och kommunekologen Olle Nordell kom överens med markägarna att en del av området skulle röjas.

Det har varit stor aktivitet i området. Sly, buskar och träd har avverkats och flisats till kommunens värmepanna och området har åter ändrat karaktär. Förhoppningsvis skall också en damm anläggas.

Det är bara till att gratulera och nu hoppas jag att en del av den gamla faunan skall återvända.

God natt!!!

Hustru Persson och jag gjorde en liten utflykt till IKEAS nya varuhus på Väla, Helsningborg.

Det var enormt. Vi gick väl runt ett par timmar, men fick ändå inte något riktigt grepp om hur stort det var.

Vi skulle ha en bokhylla, men våra krav var väl lite väl speciella så det lyckades dock inte.

Efter allt rännade beslöt vi för att pröva deras utforingsanstalt. Köttbullar med potatismos och lingon var inte alls dumma. Och priset hyggligt.
Vi hörs!!!

För sexton år sedan byggdes bryggan vid Strandpaviljongen på privat intiativ. Massor med folk bidrog och fick en planka signerad. När allt var färdigt överlämndes bryggan till kommunen.

Den gångna vintern var hård och bryggan klarade inte isarnas järngrepp.

Då gällde två saker: Reparera bryggan eller riva den.

Kommunen säger. Det blir för dyrt att bygga om bryggan. Det skulle kosta mellan 230000 och 450000. Vi river den!! Det kostar bara 80000.

Med tanke på att verksamheten på Strand ändrat karaktär från restaurang till plastikoperationsklinik låter beslutet ganska logiskt.

Det finns säkert de som är nostalgiska och vill ha den kvar.

Detta om detta!!!

Den 26 september



Den 28 september



I dag den 12 oktober


Jag har tidigare skrivit om våra elefanttungor. Vi har ett helt gäng. Två gånger om året blommar de, som på en signal, allihopa.

Nu är det höst och plötsligt blir det liv i dem.

Vi har fotat dem vid olika tillfällen. Nu står de alla i full blom.

Underliga är Herrens vägar!!!

Morsning!!!

Jag har redan flera gånger tidigare talat om galleriet på vår gata. När det är vernissage brukar vi bli inbjudna.
Det gläder oss att de vill se oss old-timers.

Nu var det tid igen. Denna gång var det den kände hollänske konstnären Ardy Strüwer som ställde ut.



Det var en lättsam och gemytlig man som inte hade något emot att bli fotat tillsammans med bloggaren.

Jag ville uttala min uppskattning av hans konst och klämde till på hollänska att den var uitstekend. Han blev så glad att han genast skänkte mig en bok om hans  viktigaste verk. Jag håller den i handen på fotot. Ibland kan man ha lite glädje att kunna språk.

Strüwer föddes 1939 på Java i Indonesien. När Indonesien blev sjävständigt 1949 tvångsförflyttades han till Holland eftersom han hade hollänskt medborgarskap, där han sedan utbildade sig på Kungliga Konstakademin i Haag. Han har bott många år i Sverige och talar klanderfri svenska.

Så smångom fick han sin egen stil inspirerad av sin orientaliska bakgund och sina minnen från barndomen.

Jag tog några bilder av hans verk så får ni själv skaffa er en uppfattning on hans konst.











Den här sista är en matta gjord av ull designad av Strüwer.

Vi hörs snart igen!!!

Vi var nere på Österlen och hälsade på  Gull-Britt och Ingvar, vilket var mycket trevligt.

På vägen hem passade vi på att titta på äppeltavlan i Kivik. Det har vi gjort många gånger förr. Nu hade det gått några dagar sedan invigningen så alla stånd var borta och inte så mycket så mycket folk, vilket var en stor fördel.

Motivet i år var nog så passande Piraten och Kiviks marknad. Piraten bodde många år i Kivik ej långt från tavlan. Han står även staty på vägen ner till hamnen. I sin debutbok beskrev han också livligt hur det gick till på Kiviks markand i gamla tider.

Tavlan är imponerande genom sin storlek. Det lär vara en av världens största äppeltavlor. Frukten mognade sent i år och därför fanns det inte så många sorter att välja på. Det är synd för nog tycker jag att Piratens ansikte har blivit allt för mörkt och de tyckte de nog själva också för vykortet de sålde hade manipulerats lite så att facet var betydligt ljusare.

Hur som helst kan man inte låta bli att imponeras. Tavlan är 108 kvadratmeter stor. Det har gått åt 35000 äpplen som satts fast på 70000 spikar. Konstnären är liksom många år tidigare Emma Karp Lundström.

Men det är kul att ha sett den och det hoppas jag att Ni tycker också.

So long!!!

Antingen hatar man surströmming eller så älskar man den. Själv älskar jag den.

Surströmming är väl inte precis någon skånsk rätt, men många skåningar äter den med glädje.

Själv kom jag kontakt med den första gången 1950 där jag jobbade som kontrollassistens i Västmanland. De bjöd mig in till måltiden och tänkte väl knäcka mig skåning som jag var, men tji fick de.

Under våra år i Jokkmokk njut vi ofta av surströmming.

Igår var vi bjudna till Gulli och Bengt.




Gulli öppnade burkarna och vi väntade alla på att den ljuvliga doften skulle sprida sig.



Sen serverade hon fisken med ett glatt leende på läpparna



Mandelpotatis och lök hör till vilket är jättegott, men man tager även en sup eller två för att uppnå maximal njutning.



Och vi låter oss alla väl smaka.

Ja, nu ser vi framemot nästa gång. Låt det inte dröja alltför länge.


Vi hörs!!!

För ett tag sedan skrev jag om altartavlan i Hörup målad av den danske konstprofessorn Carl Bloch. I Landskrona kyrka, Sofia Albertina, finns även en altartavla av Carl Bloch med liknade motiv, även den kallad Christus Consulator. På den här tavlan täcker inte togan den högra armen och så finns det lite andra skillander också, men vid en snabb blick är de mycket lika.

Bilden ovan föreställer altartavlan i Landskrona, men den är ändå inte originalet.

Det ligger nämligen till på det här viset. I Utah skall man ha en stor utställning av Carl Blochs verk. Då har man försökt ragga upp så många original som möjligt. Landskrona blev även tillfrågad och gick med på att deras altartavla skulle skickas till USA.

Men då skulle vi plötsligt inte ha någon altartavla i vår kyrka.

Man har löst det på följande sätt. En av stadens fotografer har fotat av tavlan och sedan har man kopierat den på canvasduk och sedan har kopian fått ersätta den gamla.

Det är fantastiskt vad de kan. Hade jag inte vetat om det hade jag inte märkt någon skillnad.

Jag vet att spejarna även var i Hörup och försökte få den tavlan till Utah, men de sade nej. Jag kan nog förstå dem, men när man ser hur fina kopier de kan göra så hade man kanske varit lite mer medgörlig.

Men man vet vad man har, men inte vad man får.

Hur som helst tyckte jag det var kul att berätta om det.

Vi hörs snart!!!