Sven Persson

Under de senaste åren har det kommit upp ett par statyer över kända landskronabor.

Den första var över Selma Lagerlöf som bodde här i staden i tolv år. Hon verkade först som lärare, men med tiden ägnade hon alltmer tid åt sitt författarskap. Det var ju här "Gösta Berlings saga" kom till. Hon fick långt senare Nobelpriset i litteratur.

Nu är ännu en staty på gång. Den föreställer flygpionjären Enoch Thulin.

Enoch Thulin föddes i Simris 1881. Han kom att ägna mycket av sitt liv åt flygning och flygplanstillverkning, Han studerade flygteknik 1908-1912 och erhöll internationellt aviatördiplom 1913 utfärdat av franska aeroklubben. Han tog flygningen på allvar och doktorerade vid Lunds universitet 1912 "Om luftmotståndet mot plana ytor"

Thulin startade AB Thulin Aeroplanfabrik i Landskrona med stöd av vissa personer. 1918 hade företaget runt 1000 anställda och tre stora femvåningskomlex med verkstadslokaler och flyglaboratorium.. Vidare startade han en flygskola på Ljungbyhed. Företaget gick strålande.

Thulin utförde flera uppseendeväckande flygningar. Bl a flög han Malmö- Stockholm på 4 timmar och 17 minuter, vilket var skandinaviskt rekord.

Han deltog flitigt i flyguppvisningar och höll föredrag för att öka intresset för flygning och för svensk flygindustri allt detta enl Wikipedia.

Den 14 maj 1919 omkom Enoch Thulin under en flyguppvisning i Landskrona. Förstämningen var total. Thulins död och slutet på andra världskriget innebar ett totalstopp för flygplanstillverkningen.

Ett av hans plan hänger i den sk "Thulinsalen" på Landskrona museum.

Statyen står nära Skeppsbrokajen. Den är fortfarande under uppbyggnad.

Landskrona vill hylla en av sina stora män.

Blomsteruppsättning på Rådhustorget



Scillan breder ut sig i Stadsparken



Hustru Persson och bloggaren



Äldste sonen Christian och modern



Det är en viss skillnad på fadern och sonen



Vi besökte tennisanläggningen i Båstad



Birgit Nilssons grav på kyrkogården i Västra Karup


Kära vänner!!

Visst har det varit en underbar helg. Vädret kunde inte ha varit bättre.

Stadsträdgårdsmästaren har låtit sätta upp en fin blomsteruppsättning på Rådhustorget.

Och ute i stadsparken breder scillan ut sig och japankörsen blommar föt fullt.

Vi gamlingar har kunnat glädja oss åt ett besök av äldsta sonen, Christian. Han kom redan på långfredagen så vi har haft gott om tid att rå om varandra.

Jag och Christian gjorde en tur upp till Båstad och tittade på tennisanläggningarna. Vädret var ljuvligt och folk gick lätt sommarklädda.

Vi körde vägen över Torekov och fortsatte vidare till Västra Karup där vi tog en titt på Birgit Nilssons grav. Hon ligger begraven på sina föräldrars grav. De var lantbrukare. Hon ligger på högra sidan av graven och på den vänstra ligger hennes man. Däremellan ligger en liten hjärtformad sten med texten om jag nu minns rätt: 57 års äktenskap förenade oss. Fint eller hur?

Väl hemma sysselsatte vi oss med samvaro, ett besök på Flickmans café och nyttiga promenader.

Den här helgen lär nog bli något som blir kvar i mannaminne.

Nu säger jag hej. Det fina vädret lär fortsätta!!!!

Häromdagen var jag uppe på vinden och gick igenom några kartonger som stått där en längre tid. Då hittade jag ett par uppsatsböcker från min uppväxttid.

I en av dem fann jag en uppsats som handlade om "Mina framtidsplaner". Jag var då tretton eller kanske fjorton år när jag skrev den.

Jag skrev följande: "Sedan jag slutat fortsättningsskolan och blivit konfrimerad får jag tänka på min framtid. Att komma ut och tjäna tror jag inte det blir, för mor är dålig och far börjar bli gammal, så jag får hjälpa till med jordbruket"
.
Ja, så var mina visioner. Min värld var liten. Ingen vidareutbildning var i mina tankar. Jag såg framför mig ett liv som bonde på samma ställe som mina föräldrar bott.

Tänk så annorlunda det blev!!!

I en annan uppsats skiver jag om "Min julferie". Jag var då 11 år.

Där berättar jag om hur vi klädde julgranen med fåglar, glitter, julgransljus, julbloss och äpplen.

När vi kom till julklapparna skev jag följande: "I år fick jag inte så mycket. Jag fick bara en påse choklad".

Ja, det var andra tider.

Låt oss ta en funderare över allt som hänt fram till nu och vilka krav dagens ungdomar ställer.

Jag hittar kanske fler böcker.

Ju äldre man blir desto äldre människor umgås man med.

Häromdagen var vi på ett litet kalas hos en dam som fyllde 97. Pigg och glad hälsade hon oss välkomna i farstun.

Hon gick visserligen med käpp, men det verkade inte som hon behövde det.

Ja, hon är en riktig krutgumma. Hon har en kusin som är sådär 100. Henne hälsade hon på i nyårs och stannade där ett par veckor. Ja, jag säger då det!!!.

Det verkar som folk blir äldre nuförtiden. Man ser framemot att gå på 100-års kalas lite då och då.

Det viktigaste är dock att man får åldras med dignity. Att bli gammal som kolli är inget att se framemot.

Jag säger som Horatius: " Carpe diem, quam minimum credula postero" Lev livet medan Du kan och förlita dig så lite som möjligt på morgondagen!!!

Nu slutar jag för den här gången.

Häromkvällen gick vi till biblioteket för att lyssna på ett föredrag av Theodor Kallifatides.

Jag hade inte några större förhoppningar att jag skulle få en intressant kväll, men oj vad jag bedrog mig.

Kallifatides berättade om sina första år som invandrare till Sverige. Han kom hit 1964 och kunde inte ett enda ord svenska och hade mycket vaga begrepp om Sverige. Han fick ett jobb som potatiskirurg nere i en källare tillsammans med en grupp andra invandrare. Alla var från olika länder. Inte någon talade samma språk. Plöstligt kände han sig utkastad utan någon idenitet. Efter ett tag utkristalliserades tre ord, som de hade gemensamt och som de förstod. Ja, nej och fy fan.

Efter ett tag blev han promotad och hamnade i disken. Där började han att lära några fler svenska ord. Nästa steg blev i serveringen.

Han förstod att skall man komma någonstans måste man lära sig svenska. Han lånade en bok av Strindberg och började kämpa med den. Till hjälp hade han en svensk-engelsk parlör och  en engelsk- grekisk ordbok. Så småningom började svenskan komma. Han beslöt att lära sig minst 75 nya ord om dagen,

Efterhand som svenskan blev bättre tärde han tanken att läsa filosofi på universitetet. Han gick upp till intagningsnämden där han träffade en dam. Men för att komma in måste du ha ett studentbetyg, sa hon. Det har jag, sa han, och  visade upp sitt grekiska studentbetyg. Hon tittade på det och sa: Ja, det är rena grekiskan för mig och skrattade lite. Sen sa hon: Säg mig är det ett bra betyg? Ja, det är det, sa han. Ja, då så skall Du få komma in.

Han beundrade denna kvinna. Hon hade trott honom på hans ord. Hon hade ingen skyldighet att låta han börja, men gav honom en chans.

Han började läsa. Efter två år hade han en fil kand i filosofi.

Han började skriva dikter - på svenska. Helt otroligt. Sen har han skrivit många böcker. Romaner t o m deckarare- alla på svenska.

Han var även en mycket god berättare och publiken missade inte ett ord av vad han sa.

Jag skall inte utvidga det mer, men vill bara säga att om ni får en chans att höra Kallifatides så missa den inte.

För oss blev det en oförglömlig kväll.