Sven Persson

Efter min sjukdom i höstas har jag mest hållit mig hemma och samlat krafter.

Efter hand har jag hämtat mig allt mer och jag känt mig mogen för nya äventyr.

Nu när min svägerska och hustru Perssons syster Rea skulle fylla 75 år beslöt vi att göra en safari till Växjö för att fira henne.




Vi for över Ljungby och sedan 25-an mot Växjö. Vid Ryssby vek vi av för att se om lantbrukskolan var kvar. För 52 år sedan jobbade jag där som sommarvikare, mitt första och enda jobb som lärare.

Jojomän, husen var kvar precis som förut, skolan hette nu Ryssbygymnasiet. I det gula huset rakt fram hade jag min enkla boning. Long time no see!!



Vi kom till Växjö och en pigg 75-åring gratulerades med några flaskor utvalt vin.

Sedan följde mat och prat och mycken samvaro. Ja må hon leva!!!!




Mellan festligheterna passade vi på att göra lite utflykter till gamla minnen.

I Öjaby hälsade vi på min käre svåger Nisse som gått bort för några år sedan.

I minnet väl bevarad.

 

Sen tog vi en tur till Ör och dess kyrka. När jag jobbade som husdjurskonsulent i Växjö 1966-67 hade jag ett mycket gott samarbete med Gunnar Svensson som kunde allt om Kronobergs län.

Tyvärr dog Gunnar några år senare. Han hjälpte en granne att köra in hö. När lasset lämnade fältet satt Gunnar i lasset pigg och glad, när det kom fram hade han fått en hjärtinfarkt och låg död.
Jag lyfte på mössan framför Gunnars grav. Han var en god vän.




När ändå var i Ör passade vi på att gå in i kyrkan som domineras av den väldiga altartavlan med motiv av Den heliga nattvarden. Det är en mosaik som täcker hela korväggen. Den är utförd av den kände Ljungbykonstnären Sven Ljungberg, som själv har satt dit alla 300 000 mosaikbitarna. Ett imponerande verk!!!



När alla festligheterna var avslutade och Rea vederbördigt firad ställde vi kosan mot söderut.

Fast först tog vi en sväng bort till Birkagatan 9 för att titta på huset som vi bodde i när jag jobbade Växjö.

Det låg kvar väl inbäddat i lummig grönska.



På vägen hem svängde vi in till Kånna för att hälsa på mina släktingar.

Först farbror Hans, bror till min far Nils, och faster Anna.



Och så deras söner, mina kusiner, Hugo




 och Agne med sina fruar.

I den trakten finns en stenhuggare som gör väldigt vackra gravstenar. Alla tre är prov på detta.




Vi passade också på att besöka mitt kusinbarn Lasse.Tillsammans med sin fru driver de Annas Kuriosa, en väldig anitikaffär fördelad på inte mindre än 5 hus.



Väl där träffade vi på Lasse mitt bland sina älsklingsspisar. Vi pratade om släktingar och gemensamma bekanta.

Efter ett tag kom Anna hem och vi hade ytterligare en pratstund.

Vi tackade för oss och for vidare.



Vi gjorde vårt sista stopp i Hamneda där vi hälsade min kusin Erik.

Nu körde vi ut på motorvägen och körde i ett sträck till Landskrona.

Nostalgin hade flödat men vi lever fortfarande i nuet.

Vi hörs snart.

Det tar sin tid att lära känna en stad. Vi flyttade hit för 45 år sedan men än finns det saker att upptäcka.

Häromdagen lekte hustru Persson och jag stigfinnare. Vi körde in vid djurkyrkogården. Den ligger alldeles intill Clifftons. Numera finns det en bom där så man får ställa bilen. Vi gick in och tittade. Det var lugnt och fridfullt. Tyvärr hade några nidingar varit där och tappat ut allt vatten som fanns i en cistern där besökare kunde hämta vatten när de såg till sina små gravar över sina kära hundar eller katter.



Vi fortsatte ca 100 meter sen svängde vi in till höger och följde en liten stig och kom fram till en bro som gick över ett dike.
.


När vi gått en bit stötte vi på ett överväxt järnvägsspår. Det visade sig vara ett stickspår som gick från huvudspåret. Förmodligen hade det fraktat varor till och från ett företag som funnits där för länge sedan.
Det var övergivit sedan länge tillbaka.




Vi knallade vidare. Det var bra fräs på fågelsången. Vi kunde urskilja gran- och lövsångare, svarthätta och inte minst en superaktiv kärrsångare. Vi la märke till att det fanns ett litet bestånd av jättebjörnloka och det är ju inte så trevligt.



Längst stigen löpte ett brett dike med nästan stillastående vatten.




Diket försvann igenom en trumma. Då var vi ute vid Söderleden. På andra sidan om vägen bodde en gång Gubben i högen, men det är en helt annan historia.

Sen gick vi stigen tillbaka och då hade vi avverkat ca 2 kilometer.

Motion lär vara nyttigt särskilt för pensionärer.

Inne på Citadellkoloniområdet står det en jättestor svartpoppel. Den är, eller har varit, stadens största träd.

I folkmun har den alltid kallats för eken. Min svärfar, som var född 1901 och uppväxt i staden, talade ofta med vördnad om eken.

De påstår att den var 10 meter i omkrets. Även om det nog är lite i överkant så är jag övertygad att den tillhör topp tio i landet.

Förståsigpåarna menar att den är minst 200 år gammal och jag tror nog att de har rätt.

Men åldern tar ut sin rätt. Man har lagat den med cement ett antal gånger. För några tiotal år sedan kapade man av en del grenar för att förhindra en olycka. Vi hade för övrigt vår kolonistuga alldeles intill.

Trädet blev allt sämre. Det har länge varit ihåligt med bara med lite mulm i botten. Förut brukade jag fånga steklar när det var varmt och soligt. De hade utvecklats i trädets inre.

För några dagar sen kapade man av alla grenar och kvar blev själva basen, som vittnar om en svunnen storhetstid.

Det hade väl varit bäst att ta bort den helt men man vill väl bevara denne jätte så länge det är möjligt.

Än leva gamla gudar!!!

Skånska husarer till häst i fina uniformer



Vårt barnbarn Linus klädd i sin mormors fars husaruniform

Under nationaldagen var det  många arrangemang. Vi valde att titta på de Skånska Husarerna då de förevisade sina färdigheter nere på slottet. Det var lite nostalgi över det hela. Jag tror inte det finns några husarer kvar i aktiv tjänst längre, fast riktigt säker är jag inte.

Det var tjusigt att se dessa ryttare när de red i olika formationer och att beundra deras fina uniformer!!

Hustru Persson plockade fram ett  kort där vårt barnbarn Linus var klädd i den husaruniform som hans mormors far Arne bar när han liksom Linus var 12 år. Arnes föräldrar hade låtit sy upp uniformen till sin son 1913.
Uniformen har sedan skänkts till Skånska Husarerna.

Jag kan för övrigt tala om att jag just lärt mig att nostalgi kommer av grekiskans ord för hem= nostos och algos= sjuka.- Det kan vara lite kul att känna till.

Nu sätter jag punkt för den här gången.

Teaterbesökarna



Kattstryparen Alfred med sin älskade katt



Den girige fastighetsägaren och hans dotter (sittande)



Efter första akten bjöds på förplägnad



Somliga njuter av solstrålarna och den goda mackan



Under pausen blr det ringdans. Passar bra i det kyliga vädret.



Ensemblen avtackas med blommor och applåder.


Här på vår lilla gata håller Öresundsteatern till.

De har länge tränat på en ny uppsättning inne på våran gård.

Öresundsteatern har gjort ett antal framträdanden med funktionshindrade män och kvinnor. Så ock i år
.
Årets uppsättning heter Kattstryparen. Huvudpersonen är den funktionshindrade Alfred som är bortstött av alla.

Man säger att han stryper katter,vilket inte är sant. Pjäsen har skrivits av teaterns två eldsjälar Anders Kungsman och Per Ullberg. I händelsen ingår också en girig fastighetsägare vars dotter föder ett barn som lämnas bort. Man finner sedan barnet dött och alla börjar ropa ut Alfred kattstryparen som barnamördare.

Men Alfred är oskyldig och så småningom uppdagas att den verklige förbrytaren är en änglamakerska.

Sens moralen är att man skall värderas för den man är och vad man gör även om man är funktionshindrad.

Jag vill gärna gratulera Öresungsteatern och skådespelarna till en lyckad uppsättning.