Sven Persson

Bloggare Persson och kommunalrådet Torkild Strandberg



Allt koldioxid som man är skyldig till. Fy fan!!



Ljusspel vid rådhuset


Igår kväll var det kulturnatt i Landskrona. Massor med aktiviteter. Hustru Persson och jag beslöt att gå ut på stan och se vad som bjöds.

Först till stadshuset. Upp till högsta våningen. Miljöförvaltningen hade ställt ut sina aktiviteter. Min rapport var inte med. Men Olle, har Du glömt den??? Sorry. det fixar vi! Lite senare var den på plats. Just!!!

Man visade hur mycket vi förstörde naturen. 16 kg koldioxid om dan. Inte klokt. Man borde skämmas. Tänkte på Lions som säljer godis importerad från Australien. Det manar till eftertanke. Bättring!!!

Halvt chockade gick vi och hälsade på Torkil, vårt nya kommunalråd. Han är lite av vår favorit. Hustrus elev för länge sedan. Tycker han är ett gott föredöme. Vi hoppas bara han pallar för trycket.

Sedan ett besök i Sofia Albertina där vi fick en mycket välbehövlig lektion i orgelkunskap. Ni vet väl vad en manual är för någonting? Jag vet, fast det visste jag inte när vi kom dit.

Vi gick till Bok och Papper för att höra på Jan Sigurd,men det var knökafullt så vi stack.

På Rådhusplatsen var det tjusigt ljusspel, som upprepades varje halvtimme. Imponerande!!

Sen tyckte vi det var dags att hit the hay så vi stack hem. Alltid hade vi lärt oss något,

Good bajs!!!

I förgår fick vi bud från vår vän fiskaren som hade varit ute på sundet och fiskat sill. Ta med några spannar och kom.

Jag tog med två normalstora hinkar. Jag visste att generösiteten var stor och man måste själv sätta en gräns.
Hinkarna fylldes. Det handla nog om ett par hundra sillar.

Så länge var allt gott och väl. Men jag vet av erfarenhet att det är mitt jobb att rensa sillen och så många sillar bär respekt med sig. För att de skulle vara lite lättare att hanskas med fick hinkarna stå i garaget över natten.

Morgonen därpå satte jag igång. Hustru åkte på vattenjympa. Stora kniven kom fram. Huvudet av, stjärten likaså. Bort med inälver. Sedan skulle alla benen bort. En sill har en väldig massa "revben", men med lite fiffiga snitt med kniven får man bort de flesta och sedan är bara ryggraden kvar. Framemot lunchtid är första spannen klar.

Jag tar en välbehövlig paus. Det blir lunch. Hustru tar sig an finliret och förpackar sillarna.

Jag ger mig på den andra spannen. Tycker det är lite tjatigt, men det är bara att kämpa vidare.

Vid halvtre-tiden ringer telefonen. Det är tandhygienisten. Har Du glömt bort mig?? Jäklar!! Oj, jag har varit lite upptagen i dag så jag har faktiskt glömt bort det, sa jag. Jag hade faktiskt inte haft en tanke på att titta i almanackan, fast de sa jag inte. Får jag komma i alla fall??? Kom Du. Efter en timme var jag klar. Men sillen var kvar.

Nya friska tag. En timme senare kan jag börja städa upp. Jag är ganska trött.

Visst är det trevligt med generösa vänner, men ibland kan det faktiskt bli lite jobbigt, åtminstone kroppsligt.

Men många goda luncher är räddade och det är jag glad för. Slutet gott allting gott.

Morsning!!

Äppeltavlan i Kivik



Vi var faktiskt fler vid matbordet, men alla kom inte med på bilden.

När man går i pension brukar man lämna det aktiva yrkeslivet bakom sig. Det har jag väl i stort sett också gjort. Jag har nu varit pensionär i nästan 16 år och i bland har man nästan glömt bort att man haft ett jobb.

Men faktum är att i alla dessa år har jag varit kassör i en förening som hetat Skånes Avelssvinsuppfödares Klubb. Bara namnet tycker jag är ganska häftigt. Flera gånger har man velat lägga ner klubben, men i sista minuten har man ångrat sig. Tiden har väl inte varit mogen.

Men nu, just denna dag, var det bestämt att nu var ödets timma slagen. Vi startade dagen med ett digert program. Först besök på Hammenhögs lantbruksmuséum, vilket visade sig vara mycket välskött . Därefter besök på två av Östra Tommarps största företag, Jerrestads Härads Lantmannaförening och Skånefrös Utsädesanläggning, Båda blomstrande och intressanta företag.

Sedan ett kort möte då vår 50-åriga klubb gick i graven. Under mötet dryftades minnesvärda episoder från de gångna åren.

Det hela avslutades med  en god måltid på en restaurang som hette Allé i närheten av Stenshuvud.

Vi tog adjö och hoppades på återseende någon gång i framtiden.

På vägen hem tog vi en sväng om till Kiviks hamn där vi beundrade årets äppeltavla. Motivet var föga förvånande Linné.

Nu är jag hemma och nu är jag trött. Vi hörs.

Hejsan!! Det var ett tag sen, men ibland har man inget att skriva om.

Jag hörde på Babbens program i TV att en riktig bloggare ska blogga minst sex gånger om dan. Det låter ju inte klokt. Babben själv bloggade inte mer än högst två tre gånger i veckan. Det låter någerlunda, men det inte så många gånger som jag kommer upp till detta. Själv tycker jag nog att har man inget att skriva om så är det bättre att låta bli.

Den här veckan har jag varit gräsänkling. Hustru har varit uppe hos barnbarnet, men nu är ordningen återställd.

Läste i dag i bladet att det skulle bli en utställning i Teckomatorp som skulle handla om smideskonst. Hörde också att det hade kommit en jättekossa från Danmark som skulle vara med.

Vi tog bilen och åkte dit för att leta reda på den. Jomän, den fanns nere vid järnvägsstationen. Ett monstrum skulle jag villa kalla den. Men det är väl konst. Fast den var inte loka stor som Lars Wilks rondellhund i Trelleborg. Kanske är den helig, vem vet.

När jag såg kon kom det mig att tänka på  då jag som relativt ung husdjurskonsulent i Småland  var ute och stamboksförde kor. Först tittade man på dem med kritisk blick ( det hörde till spelet) och sen satte man exteriörpoäng på djuret och slutligen kom det förlösande ordet att kon klarat kraven för stambokföring. Det skall tilläggas att för att korna skulle komma ifråga måsta vissa prestations- och härstamningskrav vara uppfyllda.

Den kära utställningskon hade nog inte fått så särskilt höga poäng. Men det är nog ingen som bryr sig.

Nu säger jag good bye för den här gången.