Ett grymt öde
Jag är med i något som heter Kyrkogårdshistoriska föreningen. Den ägnar sig mycket åt den gamla begravningsplatsen i Landskrona, men dessutom gör vi en hel del utflykter som har med kyrkogårdar att göra. I samband med dessa görs även en del kulturella utvikningar.
I gårkväll for vi till Viken. Vi träffades vid Vikens kyrka och gjorde sedan en liten rundvandring i det gamla Viken med sina trånga gränder och gamla hus. En kunnig guide berättade om händelser från svunna tider.
Så småningom kom vi så fram till Vikens kyrkogård. Man kunde snabbt konstatera att här fanns många sjöfarare. Här låg sjökaptener och mästerlotsar och övrigt sjöfolk i stort antal.
Under rundvandringen hade guiden berättat att i ett visst hus hade det bott två systrar. I sin ungdom var systrarna förälskade i två pojkar som var bröder. De var både sjömän. Så småningom hade ungdomarna bestämts sig för att gifta sig. Pojkarna skulle bara fullborda en resa till havs. När de kom tillbaka skulle bröllpet stå. Nu bar det sig inte bättre än att under resan hamnade skeppet i sjönöd för att så småningom gå under och de båda bröderna omkom. Det blev inget bröllop och de båda flickorna tog det så hårt att ingen av dem gifte sig med någon annan. Och på gravvården står "Jungfruarna Christina och Carolina". Ett hårt och grymt öde.
Denna dystra händelse kom mig att tänka på en sak som jag fick mig berättad för många år sedan. Det var 1955. Jag skulle opereras för gallsten. Under förberedelserna hade jag ett samtal med en sjuksköterskorna. Det ingick förmodligen i rutinerna. Hursomhelst kom samtalet in på lite mer personliga förhållanden. Då berättade hon att det var tänkt att hon skulle gifta sig. Hennes blivande man var flygare. För att göra det lite mer spektakulärt hade han hyrt ett litet privatplan och med det skulle han komma och hämta sin brud. Nu bar det sig inte bättre än att när han påbörjade inflygningen störtade planet och han omkom. Hon sa: "Jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer att gifta mig med någon annan".
Den här bloggen blev lite dyster, men livet är inte alltid en dans på rosor.
Vi hörs!
En ny bekanskap
Murruta Asplenium ruta-muraria
Det är alltid kul när man får se något nytt.
En dam ringde mig häromkvällen. Har Du sett murrutan nere vid stadshuset? Nej det har jag inte. Jodå, den finns nere bland stenblocken nära vattnet. Man kan gå ner för trapporna. Jag vill gärna att Du skall kolla den.
Problemet var att jag aldrig sett en murruta förut. Jag ska ta mig en titt, sa jag.
Sen satte jag mig ner och kollade bilder på googles, kollade floran och läste om den i Landskronas flora. Bara två fynd var kända enligt denna, båda på Gråen, som är en liten ö strax utanför stan. Alltså borde den var en riktig sällsynthet. Och det är den nog också i de här trakterna. Läste att den skulle vara ganska vanlig på Öland och Gotland. Den trivs på kalkklippor.
Med kamran i beredskap knallade jag ner till muren vid stadshuset. Jojomensan där satt den. Jag glömde säga att det handlar om en ormbunke. Inte så stor, bara en 3 -4 cm. Den växer i springorna bland stenblocken.
Tog några kort och ett blev någorlunda. Trevlig upplevelse.
I kväll tar jag mig en artsup.
Vi ses hoppas jag.
Reklam, reklam!!!
Reklamen i TV skall vi inte tala om. Ser man på 3-an eller 4-an blir man väl matad. Då sätter jag ner ljudet på noll och försöker göra något annat.
Och så smyger det in sig lite direktreklam i postlådan i alla fall. I dag dök det upp ett sådant papper. Jag tog tjuren vid hornen och började läsa:
Sanslösa erbjudande!!
Bland annat ville de sälja nåt som troligen var en slags super DVD-spelare. De skrev:
Spela in två program samtidigt som Du tittar på ett tredje!!!
Detta var tydligen toppen av lycka, trodde de. Då känner de inte mig. Jag kanske klarar av att spela in ett program, men två det kan de glömma. Inte en chans. Och dessutom titta på ytterligare ett. Forget it!!
Där står även att man sparar inte mindre än 600 kronor. Bara en sån sak. Jag måste bestämma mig.
Beslutet är inte svårt att fatta. Det blir papperskorgen.
Nog är det en konstig värld vi lever i.
Ja säger
Hasta la vista
Dessa digitala apparater
Vi har en liten videokamera. Vi har framförallt filmat vårt barnbarn i hemmet och ute på en del resor.
För ett tag sedan kom önskemålet att överföra videofilmerna till en DVD-skiva. Det är verkligen lättare sagt än gjort. Vi har de facto en DVD-spelare så helt omöjligt borde det inte vara, men nästan.
Jag och hustru Persson håll krigsråd. Resultatet blev att vi kom fram till att vi kände en person, som kunde betydligt mer än vi i de här frågorna än vi. Vi bjöd in denne med sin respektive för hjälpa oss till rätta. De kom. Först en massa jobb att finna rätt sladdar och hur de skulle kopplas. Efter ett tag var ledningarna dragna. Vi kunde se filmen på TV.
Sen gällde det DVD-skivan. Det finns massor att välja på både negativa och positiva. Sådana som man kunde spela in på flera gånger och som raderade ut allt gammalt och sådana som man bara matade på bit för bit.
Vi fastnade för en negativ RW, men var inte särskilt övertygade att den var det rätta. Det här kommer säkert att gå bra sa vår support. Och det gjorde det också. När vi var färdiga spelade vi upp den inspelade skivan. Det gick jättefint.
Stolta skickade vi upp den till vårt barnbarn. Vi väntade oss lite beröm. De gamle är inte så dumma. Ett par dagar senare ringde barnbarnet och tackade för skivan. Bussigt sa, men den är alldeles tom. Har provat både på datorn och TVn, men det finns ingenting.
Vi blev helt ställda. Ringdeoch frågade vår vän. Ingen förklaring. Talade men en svärdotter, som tröstade oss med att det var en djungel. Det var nog rätta ordet. Vad gör man nu??
Vi går till videoaffären där vi köpt vår DVD. Jag gick dit och tog för säkerhetsskull manualen med mig. Träffa en hygglig kille. Jag förklara mitt problem och berättade vad jag gjort osv. Då sa han: Har du finalized din inspelning? Varförnåt?? sa jag och såg ut som en fågelholk. Har du inte finalized din inspelning kan du bara se filmen på din egen TV - inte på någon annans. Det hade jag ingen aning om!! Hur gör jag då? och tog fram manualen. Han visade mig och jag kryssade för så jag inte skulle glömma det.
Hem igen och ny inspelning. Nu skall jag finiliza det hela. Problemet var bara att jag bilderna i manualen inte stämde med dem som kom fram på min DVD . Efter diverse knappande kom jag fram till knappen för att finilize. Jag tryckte på den och det funkade. Jag retade mig på manualen. Sedan satt jag kollade hur jag kommit fram till det och skrev ner det punkt för punkt så att det skulle bli rätt. På så v is gjorde jag en egen minimanual, som jag begriper.
Jag skickade upp den nya skivan. Tyå dagar senare ringde barnbarnet. Nu kan vi se filmen, sa han. Vi blev så glada och samtidigt lite stolta. Mission completed!
Nu håller jag kväll. Natti natti!
Att hålla kontakten med gamla vänner
På Medivi brunn
Hemma hos Erik och Gun
Denna sista vecka har helt gått åt att sköta de sociala relationerna och det är vi glada för.
Under årens lopp träffar man många personer. De flesta blir just möten inte mer. Men sedan har vi längre kontakter. Skolan, konfirmationen, elevpraktik, studentåren, fackutbildningen, arbetet. För våran del har det blivit så att den avslutande utbildningen har blivit den mest bestående. Vi var väl vuxna och mer seriösa. Vi var en utvald skara med likartade intressen och värderingar. Därför har vi velat hålla kontakten genom åren. Och den har väl närmast förstärkts när vi blivit pensionärer och vi fått lättare att disponera vår tid.
Först hade hustru Persson 50-årsmöte med sina kurskamrater från lanthushållsskoleutbildningen i Uppsala. Vi män fick också följa med. Vi träffades på anrika Medevi brunn, Sveriges äldsta hälsobrunn med anor från 1600-talet. Där blev det brunnsdrickning och traditionell grötlunk och mycket samvaro plus lite utflykter. Bl a hälsade vi på gamle nobelpristagaren Werner von Heidenstam på Övralid. Flickorna berättade massor med minnen från studieåren.
Vi kom hem sent i går kväll ordentligt trötta. Dagen därpå skulle vi på ny träff. Det var grupp syd av agronomårskurs 54 som skulle ha möte. Hustru hade fått ont i en tå så vi beslöt göra ett besök på våran vårdcentral som öppnade kl 8. Efter besiktning fick vi grönt ljus och gav vi oss av mot Bollerups Lantbruksinstitut och Naturbruksgymnasium. Alla våra gamla polare var redan på plats. Bollerup visade sig vara en helt fantastastisk anläggning. Vi fick en förnämlig guidning runt anläggningarna. Först en historik sedan en genomgång av dagens aktiviteter. Framförallt hästsidan hade expanderat något enormt, men vi fick även se deras stora lagård med robotmjölkning. Sedan var det dags för det kulturella. Bollerups kyrka med sitt runda torn. Det finns ju tre till med runt torn i Skåne. Ni vet väl vilka? Om inte kan det vara en lämplig uppgift att ta reda på!
Phaderbroder Dior var värd och han ville gärna visa Hannas kyrka, som låg nära hans sommarhus. Denna var högst sevärd med sin gamla dopfunt, sina målade gardiner och takmålningar.
Sen bar det i väg till Erik och Gun. De bodde i ett förtjusande hus ute på landet. Gästfriheten var stor och det bjöds rikligt och gott av både dricka och mat. Som vanligt kände vi oss genast hemmastadda och det pratades och det hölls små tal. h'Atlas deklamerade en dikt av Ferlin. Bättre kunde det inte vara.
Dessa träffar är ovärderliga. De är seriösa samtidigt som de är opretentiösa. Och vi lyckas alltid hålla dem på en så hög nivå att de inte bara sociala utan även educational, som det förmodligen heter på modern svenska.
Alert inbjöd till nästa träff. Med Lones hjälp kommer det säkert att bli bra. Det tackar vi för.
Vi träffs.
