Ett grymt öde
Jag är med i något som heter Kyrkogårdshistoriska föreningen. Den ägnar sig mycket åt den gamla begravningsplatsen i Landskrona, men dessutom gör vi en hel del utflykter som har med kyrkogårdar att göra. I samband med dessa görs även en del kulturella utvikningar.
I gårkväll for vi till Viken. Vi träffades vid Vikens kyrka och gjorde sedan en liten rundvandring i det gamla Viken med sina trånga gränder och gamla hus. En kunnig guide berättade om händelser från svunna tider.
Så småningom kom vi så fram till Vikens kyrkogård. Man kunde snabbt konstatera att här fanns många sjöfarare. Här låg sjökaptener och mästerlotsar och övrigt sjöfolk i stort antal.
Under rundvandringen hade guiden berättat att i ett visst hus hade det bott två systrar. I sin ungdom var systrarna förälskade i två pojkar som var bröder. De var både sjömän. Så småningom hade ungdomarna bestämts sig för att gifta sig. Pojkarna skulle bara fullborda en resa till havs. När de kom tillbaka skulle bröllpet stå. Nu bar det sig inte bättre än att under resan hamnade skeppet i sjönöd för att så småningom gå under och de båda bröderna omkom. Det blev inget bröllop och de båda flickorna tog det så hårt att ingen av dem gifte sig med någon annan. Och på gravvården står "Jungfruarna Christina och Carolina". Ett hårt och grymt öde.
Denna dystra händelse kom mig att tänka på en sak som jag fick mig berättad för många år sedan. Det var 1955. Jag skulle opereras för gallsten. Under förberedelserna hade jag ett samtal med en sjuksköterskorna. Det ingick förmodligen i rutinerna. Hursomhelst kom samtalet in på lite mer personliga förhållanden. Då berättade hon att det var tänkt att hon skulle gifta sig. Hennes blivande man var flygare. För att göra det lite mer spektakulärt hade han hyrt ett litet privatplan och med det skulle han komma och hämta sin brud. Nu bar det sig inte bättre än att när han påbörjade inflygningen störtade planet och han omkom. Hon sa: "Jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer att gifta mig med någon annan".
Den här bloggen blev lite dyster, men livet är inte alltid en dans på rosor.
Vi hörs!
