Sven Persson

Imabet som färdig sjuksköterska tillsammans med sina föräldrar och två yngre systrar

När vi kom till Etiopien första gången 1970 flyttade vi i in i ett hus i staden Asella som låg ca 20 mil söder om Addis Abeba. Det var hustru Persson och jag och våra tre små barn.

En dag kom en liten försynt pojke och ställde sig vid vår carport. Jag gick fram till honom och frågade vad han ville. Finns det något arbete?, sa han. Jag kan bli er garden boy. Jag tyckte han såg snäll ut och vi kom överens att han skulle komma några timmar varje dag sen han hade slutat skolan. Han hette Balcha Feyesa.

Han blev vår trogne trädgårdspojke under alla de tre och en halvt år som vi bodde där.

Vi lämnade Etiopien och vi trodde nog inte att vi skulle få se Balcha igen. Året var 1973.

Andra gången vi kom till Etiopen och Asella var 1988 allså 15 år senare.

Vi började förhöra oss bland folket om någon visste var Balcha var. Efter ett tag fick vi veta att han bodde i ett hus en liten bit utanför projektet. Vi letade upp honom och återseendets glädje visste inga gränser. Till en början vägrade han tro att det var sant.

Under åren som gått hade Balcha utbildat sig till lärare och fått en tjänst i Asella stad. Han hade gift sig och bildat familj. Hans fru hette Demeketch och hon var en positiv och duktig kvinna. Deras barn var fortfarande ganska små.

Vi kom att umgås ganska mycket nu som två vuxna familjer. Han tilltalade mig dock "Pappa"  liksom tidigare. Familjen utökades med ytterligare en flicka, den 4de i ordningen. Vi blev bjudna med på dopet. Balcha var kristen. Han tillhörde den Etiopisk ortodoxa kyrkan, den som tidigare kallades den koptiska kyrkan, med egen påve i Alexandria. Vi träffades klockan 5 på morgonen och vandrade gemensamt till kyrkan som låg en bra bit bort. Att bevista en etiopisk mässa var mycket annorlunda. Ingen strikt ritual. Präster och folk gick omkring och bad för sig själva. I ett hörn sjöng en kör. Så småningom döptets barnet. Väl döpt visades det upp naket inför församlingen för visa att det var välskapt. Efter dopet plockades så matkorgen fram och vi lät oss väl smaka av woten och injeran. Det som blev över lämnades till de hemlösa som väntade utanför kyrkans område. Ett minne för livet.

Efter styvt ett år lämnade vi åter Balcha. Vi höll kontakten och vi hjälpte honom lite ekonomiskt med barnens skolavgifter.

14 år senare, 2003, fick vår dotter Annika ett stipendium till Etiopien. Vi följde med. Hon skulle studera lantbruksutbildingen i landet. På vår resa kom vi också till vårt gamla projekt i Asella, som nu hade blivit college och kraftigt utbyggt. Vi sökte även upp Balcha som nu hade börjat bli en grånad man. Sitt hus hade han förbättrat och han hade även skaffat sig en korsningsko. Demeketch rusade i väg och köpte en höna och på den lagade hon en underbar doro wot som vi åt gemensamt. Barnen hade nu blivit större och satta i yrkesutbildning. Problemet var att hans lilla lärarlön inte räckte till att betala skolavgifterna. Vi fortsatte att stötta.

Så går åter några år. En dag får vi ett brev från Balcha där han skrivar att terminsavgifterna för den äldsta dottern Imabet har blivit så höga att hon nog måste sluta. Hon läser till sjuksköterska. Vi har alltid ansett att kunskap är det viktigaste som finns för att föra ett land framåt och därför såg vi till att Balcha fick de pengar han behövde. Och tro det eller ej Balcha skickade oss kvitto på de betalda terminsavgifterna. Ärligare människa får man leta efter.

Häromdagen fick vi ett brev från Balcha där han berättade att Imabet hade fått sitt sjuksköterskediplom och att både han och hela familjen var lyckliga.

Ja, det var min lilla story om praktisk U-landshjälp. Jag ville gärna berätta den.

Vi hörs!!!!