Sven Persson

Jubilaren och bloggare Persson

Allt efter som åren går glesnar syskonskaran.

Min enda kvarvarande syster fyllde 91 år häromdagen. Hon är inte bara min äldsta syster  hon är nu även den äldsta personen i vår släkt så vitt vi kan överblicka. Det var lite dåligt väder när hon fyllde i fredags, men idag åkte vi och gratulerade.

Hörseln är väl inte den bästa, men synen är det inget fel på. Hon är fullt klar och har ett jättebra minne. Hon berättade för mig hur det var när hon som liten bodde i Onslunda tillsammans med föräldrar och en lillasyster. Det var för så där en 87 år sedan.

Och dig minns jag mycket väl när du föddes, sa hon till mig. När det var tid blev vi körda ut i trädgården. Det tog inte så lång tid förrän vi hörde att det hade kommit en riktig gaphals inne i stugan. Bloggaren hade gjort entré.

Jag är glad att jag har min syster kvar i livet.

Hustru Persson på väg in i Flinckmans café.

Det finns olika vårtecken.

Ett av de mindre kända är öppnandet av Flinckmans café. I år hade han premiär den 21 mars.

Vi var inte där då, men idag sa hustru Persson: Nu kör vi till Flinckmans!! Jag bjuder.

Sagt och gjort. Som vanligt knökafullt och som grädde på moset var det konstrundan med en massa männskor som skulle titta på Katarina Gustavssons fina keramik.

Nåja, efter en halvtimmes väntan fick vi ett bord och det blev kaffe med morotskaka. Toppen!!

Vi hann också  byta några ord med Flinckman himself. Tyckte han hade tappat några kilon. Inte bra för pondusen, men han verkade vara på ett stålande humör.

Vi rekommenderar ett besök. Ni kommer inte att bli besvikna.

Nu är snart påsken slut.

Saludos amigos!!

PS NI undrar kanske var det ligger. Bara en liten bit från Sireköpinge kyrka, så det så.

Efter några fina vårdagar slog vädret plötsligt om.

På natten började det snöa och blåsa kraftigt. Hustru Persson trotsade vädrets makter och gick ut i den mörka natten och tog en bild av ovädret.

På morgonen passade jag på och tog en bild uppifrån vindfönstret för att få en totalbild av det hela.

Det verkar som om årstiderna har blivit omvända till sin natur. I början när det skulle vara vinter skiner solen på barmarken, men så när det skulle bli riktig vår sätter vintervädret igång på allvar.

Man ser med spänning framemot hur sommaren skall bli. Det blir kanske som jag hörde på väderutsikterna från Bergen: Åska och snödrev och i stort sett vackert väder. Den som lever får se.

Vi hörs!

Andaktsrummet i Lunds lasarett                                                                    Foto hustru Persson


Det hela började i slutet på februari. Helt plötsligt fick jag näsblod. Der blödde faktiskt ganska ymmigt, tyckte jag.

Jag beslöt att gå till Citykliniken dan därpå. Fick träffa en sköterska som inte trodde det var så allvarligt. Fick lite goda råd. Var även välkommen tillbaka om det inte blev bättre. Det var någorlunda under kontroll.

På kvällen var vi på födelsedagskalas hos en god vän. När vi skulle åka hem fick satte det igång att blöda igen. Fick lite blodstillande vadd. Det hjälpte riktigt bra. Dan efter blödde jag en del men jag avvaktade. Det blir nog bättre.

Nästa dag, det var på en söndag, blev det bara värre. Efter konsultation åkte vi taxi till akuten i Lund. En doktor gjorde en inpackning och sa att det nog skulle bli bra. Ville se mig på tisdag kl halv nio. Tog ny taxi hem.

Det blev inte så bra som vi hade hoppats på. Lite småblödningar. På tisdagsmorgonen satte det igång igen. Tre på natten tog vi ambulans till akuten igen. Vi fick vila tills det blev morgon. Läkaren plockade bort inpackningen. Han tyckte det så bra ut. Fick vänta några timmar för att de skulle ha koll på att det inte skulle börja blöda igen. Det var lugnt. Nu håller vi tummarna. Det gjorde vi och åkte hem. Allt verkade lugnt.

Men sent på kvällen satte det igång igen. Ny ambulans. Ny doktor, Ny inpackning. Nu behåller vi dig sa doktorn. Det enda raka är att bränna blodkärlet. Tyvärr ligger det bak nässkiljeväggen så jag kan inte göra det på mottagningen. Vi skall försöka få tid i morgon på operationssalen.

Jag fick en säng. Sov gott. Vänta hela dagen. Tyvärr gick det inte att finna någon ledig tid. Men i morgon går det nog. Ny natt. Ny dag. Det var på torsdagen. Pratade med läkaren. Vi skall göra vad vi kan, men det är inte vi som bestämmer. Tyvärr gick det inte på torsdagen heller. Men i morgon har vi en liten chans. OK. Det började kännas ganska upp givet.

Strax efter frukost kom doktern upp på avdelningen och gjorde tummen upp. Det är klart. Du skall opereras om en timme. Och så blev det. Det hela tog inte mer än 20 minuter. Fina grejer de har. Kirurgen förde in ett rör med lampa på in i näsborren och där satt tydligen även en kamera för han kunde se alltihopa på en TV-skärm. Och sen brände han med samma lilla rör. Åtminstone uppfattade jag det så.

Efter några timmars vila fick jag åka hem. Allt har varit lugnt efter det och jag hoppas  att det fortsätter så.

Hustru Persson besökte mig i Lund och vi passade på att få några bilder till min kyrkosamling.

Nu ska jag gå och se på Wissman,