Sven Persson

Det senaste halvåret har jag haft lite problem med hälsan. Näsblod som slutade med behandling på operationsbordet och en envis förkylning. Var hos doktorn för en månad sedan och fick medicin som visade sig vara bra,

Häromdagen var det återbesök för lite kontroll för att kolla hur resultatet hade blivet.

Var där i god tid. Gick till kassan för att betala. Det brukar kosta 150 kronor på en vanilig vårdcentral. Ja, Du har ju frikort sa en vänlig sköterska. Det är bara till att  vänta så säger vi till.

Det gick ett tag så kom jag in till doktorn. Ja, det här verkar bli bra, men vi ska fortsätta med medicineringen ett tag till. Och så skrev hon ut lite medikamenter. Ja, de är tyvärr lite dyra, men bra. OK, sa jag.

Jag gångade mig till apoteket och fick mina mediciner. Såg att de skulle gå på ca 2500 kr. Tufft tänkte jag, men det får man ta. Ja, sa apotekaren, Du har ju frikort så det kostar ingenting. Jag visade glatt upp min påse för kassörskan och hon nickade glatt.

När jag kom hem satte jag mig ner och funderade. Det är inte klokt att jag inte behöver betala något för att få hjälp. Om man är kortsynt kan man naturligtvis ropa hej vad fint det är, men jag tycker nog att det gått för långt. Som vanlig medborgare, med någerlunda stabil ekonomi tycker jag att man själv skall ta en del ansvar för sin egen hälsa. I USA är det verkligen tuffa tag, kanske för tuffa, men en medelväg vore nog inte så dumt. En del av den sociala välfärden har verkligen gått för långt.

Så är det också med barnbidragen. Varför är de inte behovsprövade. Jag missunnar inte de mindre bemedlade att få lite hjälp, men varför skall de som har det gott ställt få bidrag. Jag tror inte att de blir så särskilt förbannade om man tar bort dem. Men det är väl så kallade politiska principer, och dem kan man inte rubba på.

Jag blir alltid så förvånad över att det är så många som gnäller. Vi har ju det så förbaskat bra!!!!

Nog rutet för den här gången.