Sven Persson

Gratia dei, exteriör



Gratia dei, interiör



Nosaby kyrka, exteriör



Nosaby kyrka, interiör



Rinkaby kyrka



Anna Lisa och bloggare Persson


Att ha en hobby är trevligt. Att ha flera är ännu trevligare. Problemet med mig att jag har allt för många hobbies och då är det svårt att hinna med alla så mycket som man egentligen vill. Med trevligt är det. En av mina hobbies är att samla på kyrkokort och att fotografera kyrkor.

Det har varit lite segt några dagar pga halvdåligt väder.  Skärpning! I går sa hustru: I morgon tar vi och kör kyrkor, vart ska vi åka? Vi kör till Kristianstadstrakten,sa jag. Vi hade haft glädjen att träffa familjen Liedholm häromdagen så hustru ringde dit och  prata om lite sygrejor. Och resultatet blev att vi  skulle köra dit med lite smågrejor och de skulle förmedlar kontakten med en person om skulle visa  Fader Gunnars kyrka Gratia Dei i Nosaby för oss. Dessutom blev vi lovade lite goda mackor.

Dagen startade tidigt. Kl 8 var jag och fick fotvård. Lite efter nio åkte vi. Tog lite kyrkor på vägen. Vid lunch var vi hos Bo och Majbritt. Fina mackor och en angenäm stund tillsammans. Damerna diskuterade typspetsar. Vi gick till Gunnar Rosendahls livsverk Gratia Dei, som låg några 100 meter från deras hus. Vi blev guidade av en herre som hette Göte. Han visade sig vara agronom och dessutom visade det sig att vi hade en mängd gemensamma bekanta. Vi hade väntat oss en kort visning, men det blev intensiv presenation av hela Gratia Deis historia på minst en och en halv timme. Det slutade med en genomgång av kyrkans hela uppsättning av mässhakar. Vi tackade och fortsatte. Vill Du veta mer så finns www.gratiadei.se

Bara en liten bit därifrån låg Nosaby kyrka. Den var som en liten katedral. Imponerande byggd som en basilika, vit och pampig. Byggd av Zettervall. Till råga på allt var den öppen. Vi tog lite bilder på ute och inne och tyckte nog att det var en fin upplevelse.

Vi får försöka och ta oss till Rinkaby, sa jag. Kanske  är kyrkan fortfarande öppen. Sagt och gjort. Vägen dit var ej lång.  Kyrkan var låst. Vi såg några som jobbade på kyrkogården. Jag frågade: Finns det möjligheter att se kyrkan. Inga problem sa en ung och positiv kyrkovaktmästare; jag öppnar. Vi gick in och tittade på kyrkan och tog en del kort. När vi stod där inne kom det in en dam i kyrkan. Jag hade sett henne tidigare tillsammans med kyrkvaktmästaren, men inte reagerat något speciellt på det. Jag tittade på henne och med ens kände jag igen hennes utseende. Spontant sa jag: Jag känner igen Dig! Vad heter Du? Har Du jobbat på Wiad? Du heter Anna Lisa! Hon tittade på mig. Men herre Gud : Det är ju Skåningen. Ja, så var det.

Det visade sig att vi hade jobbat ihop som elever på Wiad utanför Södertälje ( jag i lantbruket, hon i hönshuset) 1949-1950, alltså för inte mindre än 58 år sedan. Det blev stora kramen inne i kyrkan. Då var jag bara 19 år och hon var ännu yngre. Dessutom hade hon en syster May, som jobbade där samtidigt. Hon var bara 16 år. Det blev gamla minnen i långa banor. Vi blev hembjudna på kaffe hemma hos henne. Det visade sig att hon hade gjort efterfrågningar i flera tidningar där hon försökt komma i kontakt med samtida elever från Wiad från slutet på 40-talet. Hon hade fått napp från flera håll, men inte från mig. Hon hade frågat flera andra, men ingen visste något. Ja, jag tror bara inte det är sant, sa hon gång på gång.  Bara för några dagar sedan hade hon pratat med någon av de gamla och undrat varför ingen visste något om skåningen. Och så i dag dyker han upp efter nästan 60 år.

Hon visade oss församlinghemmet. Det visade sig att hon var engagerad i kyrkans och församlingshemmets blomsterarragement och mera därtill.

Vi skildes som bästa vänner och styrde kosan mot Landskrona. Dagen hade varit mycket givande och mot slutet direkt omtumlande.

Nu går jag till sängs!