Sven Persson

Nu har hustru Persson blivit av med sitt gips, styngnen är klippta och doktorn har tittat på resultatet med stor belåtenhet. En koll på röntgen visade att det bruta underhandsbenet låg precis som det skulle. Tack och lov för det.

Sen blev vi skickade till sjukgymnasten. Vi fick klart för oss att det stundade mycket hårt och smärtsamt arbete.

Vi fick nödiga instruktioner och sen var det bara att sätta igång på egen hand.

Ett pass tar ca en halvtimme och vi skall köra minst 5 pass om dan!!!!!!

Hela dagen blir nu styrd av träningen. Den första omgången kör vi kl 8 på morgonen och den sista ½ 9 på kvällen. Jag fungerar som träningsledare. Man har blivit något som tyskarna kallar "Mädchen für alles". Det vore väl något att sätta på visitkortet. Men jag klagar inte, inte mycket i alla fall.

Ni får nog räkna med minst 2 månader, sa den trevliga sjukgymnasten. Nu har vi gjort tre dagar och ser redan vissa förbättringar. Två månader det är 60 dagar, men det skall nog gå.

När vi kört sista passet brukar jag ta mig en kall öl. Den sitter fint.

Hej då så länge!!!

Den ljuvliga bokskogen i Skäralid







Prov på Birgitte Söndergaards målarkonst


Här hemma handlar livet om det fundamentala. Det är sånt man inte tänker på i vanliga fall. Är man fit for fight flyter allt på som fullt naturligt.

Även om inte hustru Persson är allvarligt skadad så är hon i alla fall handikappad så det räcker till. Bara känslan att man inte kan göra de enklaste saker är väldigt frusterande. Men vi hjälper varandra så gott det går och nu har vi kommit in i ganska så fungerande rutiner.

I morgon skall vi åka till Lund och där skall de ta bort styngnen och gipset och sedan är det bara till att sätta igång med rehabiliteringen. Åtminstone hoppas vi det.

Lite ljusglimtar händer då och då. En dag kom Ros-Marie och Leif med kaffekorg och kakor. Vi hade en trivsam stund tillsammans.

En annan dag åkte vi till Lone och Hans där vi åt en god lunch och så pratade vi gamla minnen som brukligt är.

Vid den här tiden är bokskogen som finast. Vi vet att det varar inte så länge. Vi tog bilen och åkte till Konga bort genom skogen mot Gillastig och sedan fram till Skäralid och Nackarpsdalen. Skogen var verkligen vacker.

På våran gränd har Birgitta Söndergaard haft utställning. Vi gjorde ett besök. Kvalitén tyckte jag nog var lite varierande.

Nu hoppas vi på morgendagen. Vi hörs!!!!

Stefan med hustru AnneCatrine

Ja. det kom som en blixt från från en klar himmel när hustru Persson trillade och blev gipsad i bägge armarna.

Men livet måste gå vidare och det gör det också. Det gäller bara att anpassa sig till det nya läget.

Jag tycker faktiskt det är riktigt roligt att laga mat, diska, köra tvättmaskinen, vattna blommor, klä på och av hustru Persson och mycket annat som behöver göras i ett hem.

Vi fick boka av en massa saker som vi hade planerat, munskänkarna, teaterbesök och framförallt vår efterlängtade resa till Oberammergau med sitt berömda passionsspel. Men c'est la vie!!

När det gått nästan två veckor fick vi besked att det brutna handledsbenet låg snett och måste opereras. Det var bara att bita i det sura äpplet, men vi förstod att det var nödvändigt för ett bra slutresultat.

In till Lund igen, operation, en natt där och sen åter hem till Landskrona tillsammans med en massa smärtstillande.

Om två veckor skall de ta styngnen och sen blir väl rörligheten lite större. Det är bara att kämpa på!!!!

Många har visat sin medkänsla och det har glatt hustru mycket.

Men visst finns det ljusglimtar. Yngste sonen Stefan med hustru kom och hälsade på på väg till London. Det blev en trevlig weekend.

En dag fick jag besök av Kary från Landskrona direkt som ville ha lite information om den spanska flugan som ev skulle finnas på Ven. Jag berättade vad jag visste och visade honom ett exemplar som tagits 1949 på Ven. Resultatet blev en trevlig artikel i Landskrona direkt som finns på nätet.

Lite varmare väder skulle sitta fint, men jag vågar inte klaga.

Nu säger jag hej så länge!!!

I vanliga fall går livet sin gilla gång. Man håller på med än det ena än det andra, men i stort sätt är det samma gamla trall.

Men så plötsligt händer något som man absolut inte hade räknat med.

Det fick vi uppleva helt plötsligt.

Vi tog oss en tur med bilen. Vid kyrkogården släppte jag av hustru Persson, som skulle titta till ett par gravar. Jag fortsatte bort till rustningshamnen för att spana på fåglar.

Väl där ringde mobilen. Det var hustru. Såg du inte att jag trillade? Nä, svarade jag sanningsenligt. Jag föll och jag tror vi måste åka till akuten.

Vi åkte direkt till lasarettet i Landskrona. Det fanns ingen akut där så vi fick fortsätta till Lund.

Väl där konstaterade de att höger handled och vänster tumme var brutna. Bägge armarna gipsades och så fick vi fara hem igen.

Väl hemma ändrades min roll i hemmet. Från att tidigare ha blivit väl uppassad fick jag nu ikläda mig en massa nya roller, men det gjorde jag gärna. Kläda av och kläda på. Laga mat och koka kaffe. Köra tvättmaskin och diska och myckert annat. Från att ha varit ganska hängig efter en långvarig förkylning, blev det plötsligt full rull dagen i ända.

Hustru Persson sa med glimten i ögat att den här olyckan var vad som behövdes att få lite fart på gubben!!!

För henne är vardagen frustrerande. Att vilja mycket men inte kunna. Jag lider med henne.

Ja, nu har vi ett antal veckor framför oss innan livet kan övergå till de normala rutinerna.

Jag tror nog att vi tar alltför mycket för givit. Vi glömmer att glädja oss när allt fungerar.

Nu skall hustru och jag ta oss en eftermiddagskopp.

Vi hörs!!