Sven Persson

I vanliga fall går livet sin gilla gång. Man håller på med än det ena än det andra, men i stort sätt är det samma gamla trall.

Men så plötsligt händer något som man absolut inte hade räknat med.

Det fick vi uppleva helt plötsligt.

Vi tog oss en tur med bilen. Vid kyrkogården släppte jag av hustru Persson, som skulle titta till ett par gravar. Jag fortsatte bort till rustningshamnen för att spana på fåglar.

Väl där ringde mobilen. Det var hustru. Såg du inte att jag trillade? Nä, svarade jag sanningsenligt. Jag föll och jag tror vi måste åka till akuten.

Vi åkte direkt till lasarettet i Landskrona. Det fanns ingen akut där så vi fick fortsätta till Lund.

Väl där konstaterade de att höger handled och vänster tumme var brutna. Bägge armarna gipsades och så fick vi fara hem igen.

Väl hemma ändrades min roll i hemmet. Från att tidigare ha blivit väl uppassad fick jag nu ikläda mig en massa nya roller, men det gjorde jag gärna. Kläda av och kläda på. Laga mat och koka kaffe. Köra tvättmaskin och diska och myckert annat. Från att ha varit ganska hängig efter en långvarig förkylning, blev det plötsligt full rull dagen i ända.

Hustru Persson sa med glimten i ögat att den här olyckan var vad som behövdes att få lite fart på gubben!!!

För henne är vardagen frustrerande. Att vilja mycket men inte kunna. Jag lider med henne.

Ja, nu har vi ett antal veckor framför oss innan livet kan övergå till de normala rutinerna.

Jag tror nog att vi tar alltför mycket för givit. Vi glömmer att glädja oss när allt fungerar.

Nu skall hustru och jag ta oss en eftermiddagskopp.

Vi hörs!!