Sven Persson

Här i Landskrona har man hållit på och ändrat på gatorna under en längre tid. Den stora infartsleden håller de på att bygga om. Gör den mycket smalare och dessutom har de klämt dit en rondell. Likaså ute mot Borstahusen. Kraftigt avsmalnade vägbitar med bumps som skall hindra trafiken.  Just nu håller de på utanför vårat hus i korsningen Storgatan och Norra Långgatan. De skall göra korsningen smalare. Körbanan skall inte bli bredare än att just stadsbussarna skall kunna passera. Allt för att få ner hastigheten.

Man hör folk klaga. Varför skall man krångla till allting och bara göra det besvärligare att köra i i stan?

Problemet är att folk kör för fort, alldeles för fort. I stan får man köra 50 km/h, men det bryr man sig inte om. De kör mycket fortare. I utkanterna har ungdomarna provat på street-racing med hastigheter kring 100 km/h. Riskerna för olyckor har naturligtvis ökat. Vissa korsningar har varit hårt drabbade som t. ex vår korsning som nu byggs om.  Alla dessa ombyggnader kostar naturligtvis pengar. De flesta av dessa utgifter är i stort sett onödiga. Och allt beror på att vi inte kan sköta oss.

Jag har roat mig lite med att kolla hur folk rättar sig efter gällande trafikregler inklusive parkeringsbestämmelser, inte minst på vår egen gata. Resultatet är beklämmande och under all kritik. En gång var det en som hade parkerat sin bil mitt framför vår stängda port. Som tur var var vi inte inne på gården, utan vi fick syn på det när vi skulle köra in. Jag fick tag på syndaren. Frågade honom lite vänligt om han tyckte det var att lämpligt sätt att parkera bilen på. Han sa inte så mycket, såg närmast ut som en fågelholk.

Summan av kardemumman är att det är vi själva som orsaken till att det finns alla dessa bestämmelser och förbud. Skärper vi oss inte blir det bara värre.

Jag kan berätta att  jag en gång jobbade på ett relativt nystartat projekt i Etiopien. Där fanns  praktiskt taget inga restriktioner över vad vi fick och inte fick göra. De litade helt på vårt omdöme. Det gällde både inhemska och oss svenskar. I början gick det väldigt bra. Men efterhand började en del utnyttja förtroendet. En del började förskingra, andra började tillskansa sig privata fördelar osv. Efterhand började ledningen dra åt skruvarna och det kom in det ena förbudet efter det andra. Efter tre år var det mesta förbjudet att göra utan ledningens medgivande. Vi fick inte själva köra projektets bilar, utan måste ha professional drivers. Vi fick inte handla själv, utan allt måste gå genom projektets inköpare. Vi upplevde att ett förbudssamhälle växte fram orsakat av att så många inte kunde leva upp till det förtroende, som var dem givit. Till slut tycktes det hela absurt. Vi hade en seminstation och en av tjurarna hade slitit sönder kedjan den var bunden i. Risken var stor att någon skulle skada sig. Jag begärde att skyndsammast få åka till Addis och införskaffa nya kedjor. Jag förklarade att det var akut och det handlade om livsfara. Jag fick nobben. Lämna in en ansökan så tar vi ställning när vi kan skicka någon inköpare. De var benhårda och det fick jag nöja mig med. Som tur var hände ingen olycka.

Jag säger det igen. Nog är människan en märklig varelse!